När jag skrev om Vibeke Olssons första roman ”Sågverksungen”, om Bricken på Svartvik, kallade jag den en klassisk arbetarroman. Jag hade ganska mycket fel. Serien om Bricken handlar visserligen om arbetare, sågverksarbetare runt Sundsvall, men den är inte ”klassisk” i den bemärkelsen att den först och främst skildrar förtryckare och förtryckta.
När arbetarrörelsen var på frammarsch i början av 1900-talet spred den sig efter två vägar, den breda socialistiska och den smalare liberala och även kristna. Här fanns många baptister. Det är deras liv och kamp som Vibeke Olsson berättar om i sina tre böcker: ”Sågverksungen”, ”Bricken på Svartvik” och ”Sågspån och eld”.

Bricken, som böckerna handlar om, lider inte direkt nöd, men hon är med om Sundsvallsstrejken, hon jobbar omänskligt hårt även som liten åttaåring och hon blir svårt skadad på arbetet som tonåring. Nu har Bricken blivit vuxen och själv fått barn och en man som är väldigt olik hennes pappa. Tillsammans har de ett barn och ännu ett på väg när romanen slutar. Natan är snäll och glad, han älskar sin Bricken, men får återfall i superi och förvandlas då på känt vis, blir svartsjuk och stökig. Och Bricken saknar något, hon saknar sina föräldrars ständigt pågående samtal om världen, politiken, strejk eller eftergift. De läste tidningen båda två, men hennes man, Natan, kan inte ens läsa. Jag anar, inför nästa romandel att hon kan få en del problem med Natan, även om han har gått med i baptisterna, något hon tror är bästa boten mot superiet.

Här finns för resten en ganska rolig liten episod som visar hur de båda arbetarrörelserna går åt var sitt håll och den socialistiska blir alltmer maktmedveten. Ikonen, August Palm kommer på besök till sågverket i Svartvik alldeles efter att arbetarna med Natan i spetsen slagit sönder ett utskänkningsställe för svartsprit och Palm tar grötmyndigt avstånd från arbetarnas impulsiva vrede. Målen är numer förvandlade till visioner och de innefattar inte att ge spritdjävulen på tafsen.

Det är något stort över böckerna om Bricken, Så mycket fakta, sådana fantastiska människor, inte minst kvinnor som rör sig över sidorna. Så många alluderingar på Bibeln, utan att de nånsin blir pretentiöst mästrande. Vibeke Olsson visar att tiden för nyskapande inte är förbi.