Kristina Sigunsdotters sagopjäs ”Systrarna Stormhatt” och ”Det Stora Fågeläventyret” har spelats på Barnpoesifestivalen i Stockholm 2009 och 2010. Även hennes nu utkomna debutbok ”Sjöpojken är uppbyggd” av femton scener.
I förlagets presentation kallar hon berättelsen för en mörk saga.
Hon säger att bokens stoff är baserat på hennes egna erfarenheter men gränsen mellan verklighet och fantasi är bortsuddad. Hon besjunger en mar/drömsvärld där dikter och prosa växelverkar, kastar fram omtumlande bilder och sjunger med överraskande rim, det groteska och ljuva gör kullerbyttor i texten. Men i början känns mörkret inte så farligt. Har författaren klätt sina figurer i spökkläder och släckt ljuset bara för att skrämmas?

Berättarjaget kallar sig för Lifterskan. Hon älskar Sjöpojken som står staty på en sten i havet utanför Stadens kust.
”…du talar som en mjuk klang av tång
sjögräs på svarta stenar
blåvalsång… ”
Skådeplatsen är den stinkande Staden som Lifterskan besjunger i en av bokens mest sammanhållna dikter. Hon rimmar frejdigt:
” Runt Staden finns en vallgrav
full utav avfall och skuld
jag sitter på min kammare
med en krona av fiskben i guld”
Men där finns också en ond Kung som ”äter lifterskor till frukost”. Han fångar Lifterskan i ett torn: ”åren går, hon blir galen/ sinnessjuk”.

Här någonstans faller spökkläderna av och ett desperat allvar tar över. Erotikens förtvivlade mörker är inte någon lek, Lifterskan glider mot det gränslösa och hallucinatoriska. ”Hon missbrukar kärleken, det lämnar hål i hennes hud. Hon läcker.”
Lifterskan flyr. Sjöpojken sjunger: ”.. akta dig för pojkar drömmar, lekar går så lätt överstyr…”
Mörkret tätnar, andningen blir snabbare och rytmen accelererar. Orden räcker inte till för att besvärja Stadens krokodiler, bordeller och horor. Sjöpojkens sista minut spelas och Pianistens fingrar är stela av sorg.

Debutböcker är ömtåliga saker. De gamla måttstockarna för poesi börjar falla ur bruk. Det verkar som Kristina Sigunsdotter har försökt skapa sin egen form som hon markerar med att öka alfabetet med en egen liten krumelur. Stundom spretar bilderna lite för vildsint – att tukta lite stilistiskt ogräs skulle främja växtligheten.
Kristina är inte den första som försöker vaska guld ur soporna – jag menar hennes förtjusning för det söndriga, makabra och smutsiga. Men hon lyckas – det glimmar lockande här och där bland all sköns bråte.
Vildsint? Ja. Punkigt? Ja. Charmigt? Ja. Sökande? Ja. Lovande? Ja.

Spänningen steg under läsandets gång. Bokens sista scen utgör Lifterskans katharsis. Världen öppnar sig för Lifterskan genom vattnet – jag tänker på Camus dödsdömde Mersault i Främlingen.
Det frestar av att skriva de vackra raderna hit, men jag vill inte beröva bokens blivande läsare samma känsla av befrielse som jag upplevde när jag hade läst färdigt.
Plötsligt föll allt på plats, boken blev gjuten. Och jag vill läsa en fortsättning.