När den danske författaren Peter Høeg återkommer efter några års tystnad gör han det med en rejäl skröna med ett massivt inslag av burleskerier.
Berättelsens huvudtema är två tonåringars sökande efter sina försvunna föräldrar.

Det är lite familjen Adams över Peter och Tiltes familj. Pappan är en präst av det originellare slaget och mamman är uppfinnare. Hon har exempelvis fixat så att låsta dörrar i prästgården på Finø kan öppnas med hjälp av röststyrning.
Finø ja, det är en ö som Peter Høeg uppfunnit och placerat i Kattegatt i närheten av öarna Anholt och Læsø. Man kommer dit med färjan från Grenå eller med flyg. Ingen stor ö, bara tre hundra barn går i skolan på Finø.

När berättelsen börjar är Peter 14 år och hans syster två år äldre. Två übersmarta barn, eller lillgamla om man så vill, som blir jagade av olika myndighetspersoner som anser att de inte bör få vistas vind för våg nu när deras föräldrar saknas. Lite som Prusseluskan i Pippiböckerna.
Tilte och Peter försöker lägga ett pussel som ska leda fram till vart föräldrarna tagit vägen. Det står relativt snart klart att deras försvinnande har att göra med pengar, stora pengar. Och sökande efter andlig klarhet.

På sin jakt efter sanningen om föräldrarna träffar barnen på människor med idel knasiga och konstiga namn. Eller vad sägs om barnmorskan/begravningsentreprenören Bermuda Havstrut Jansson, biskop Anaflabia Borderrud, kommunalrådet Bodil Flodhäst, greve Rickardt Tre Lejon, professor Thorkilldt Thorolacius-Drøbert, läraren Alexander Bister Finkeblod och den andlige ledaren Sindbad Al-Blablab!

Varje gång när det dyker upp en ny person i berättelsen har han eller hon ett fantasifullt namn. Möjligen med något undantag. Som den flicka som Peter förälskade sig i då han var sex år, Conny. Hur som helst stör det fiktionen å det gruvligaste. Berättelsen blir underställd burleskerierna.
Jag antar att dessa namn kommit till för att roa läsaren, men personligen drar jag inte på munnen en enda gång under läsning av boken. Och jag kommer att tänka på Populärmusik från Vittula som rörde sig i samma genre men som klarade balansgången. Till skillnad från den efterföljande boken av Mikael Niemi.

Det finns antagligen människor som gillar att läsa böcker av den här typen och njuter av varje liten finurlig vändning. Min behållning blir i stället de reflexioner som berättaren, Peter, gör om olika människor. Som sin gammelfarmor:
”Om hon varit en bil så hade karosseriet varit på väg att falla isär så länge någon hade kunnat påminna sig. Men motorn spinner som om den just hade kommit från fabriken.”
Eller om föräldrarna vars sökande efter Gud leder dem vilse:
”Det är elefantskötare --- inom sig har de något som är mycket större än de, och som de inte har kontroll över. --- Det är den längtan som ger dem sorgsenheten kring ögonen, och den längtan är stor som en elefant, och vi kan se att den aldrig riktigt har blivit uppfylld.”