Det är parkväll hemma hos oss. Det är jag och Erik och ett par till. Vi sitter inklämda i soffan och ser på film. Allt är väl förutom att det är så varmt att porerna ångar. Jag och Erik behandlar varann som om vi vore spetälska medan kärleksparet bredvid oss sitter hopslingrade som en kringla och håller handen (!)

Jag kan tydligt se hur svetten droppar från deras fingrar, och när pojkvännen lösgör sig från hennes grepp och tar en näve popcorn vet jag inte om jag ska brista ut i gråt över faktumet att hans snuskiga handsvett har förvandlat popcornen till risgrynsgröt eller för att han försiktigt börjat mata sin lilla tös – ett popcorn i taget – och hur hon motvilligt sväljer de som om de vore skedar med hostmedicin.

Jag drabbas av en intensiv lust att rädda henne, att skälla ut hennes karl för hans uppblåsta självgodhet som får honom att tro att vi tjejer vill bli matade, att vi är så enkelspåriga att det räcker med blommor och chokladaskar för att tillfredställa oss.

Jag vill bränna upp alla böcker och filmer som gång på gång projicerar denna arketypiska strandpromenad där den ”mystiske han” busjagar den ”fantastiska hon” till Michael Boltons ”Best of”, och som får oss att inbilla oss att det är så ett ”riktigt förhållande” ska vara medan vi avfärdar allt annat som taktlöshet eller allmänt ointresse.

Och när turturduvorna gått hem och vi kryper till sängs passar Erik på att lägga in en stöt, but no way Jose; för trots att hela min kropp ryser, trots att jag grimaserar av vämjelse när jag tänker på våra vänners puttinuttiga kärleksgos, sitter jag ändå med armarna kors och förbannar Erik för att inte han försökte trycka i mig de där slemmiga smörpopcornen när han hade chansen.