När jag var tonåring lovade jag mig själv att alltid kämpa mot främlingsfientlighet. Mitt intresse för Amerikas indianska historia och nutid i kombination med mängder av böcker från andra världskriget och förföljelserna i Tyskland under samma tid, var den stora bidragande orsaken.

Hemma i min lilla värmländska by lyssnade jag på 70-talets protestsångare och inte minst Buffy Sainte-Marie. Jag stärktes hela tiden i min övertygelse om att mångfald är lika med rikedom. Den övertygelsen har inte försvagats under åren. Snarare tvärtom. Inte minst nu när det blåser främlingsfientliga vindar över hela Europa.

Nu om någon gång gäller det att stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna som FN redan 1948 enades om.
Det var musiken, filmen och litteraturen som gjorde mig medveten om orättvisa och om vikten av jämställdhet för att få en värld där vi alla mår bra.

Kultur har alltid varit en förträfflig väg till öppenhet och diskussion. Kultur är ju möten mellan människor och konstarter. Möten som kan utveckla, vidga begrepp, skapa förståelse eller väcka frågor. Det kan handla om en teaterföreställning, en konsert, en bok eller en skulptur.

Med öppenheten följer naturligtvis en nyfikenhet. Och med nyfikenheten försvinner rädslan. Rädsla som är det svåraste hindret mot jämställdhet. Det kan handla om att vara rädd för att förlora makten, att tappa kontrollen eller att inte förstå.

På måndag ska rädslan bekämpas än en gång med hjälp av kultur. Det sker genom en manifestation initierad av Örebro länsteater. Klockan 17 på Teaterplanen framför Örebro teater sker det med musik, poesi, engagemang, skratt och gemenskap. Jag kommer självklart att finnas på plats.