Dag: 19 september. Plats: Almbyskolans matsal.
Dit trallar jag in med mina röstkort. Jag går fram till Tant nr 1 och hälsar men hon pekar bara slött till höger där Tant nr 2 sitter.
– Hoppsan då! säger jag, och skämtar om att det var så längesedan jag röstade att jag nästa glömt bort hur man gör.
Då scannar Tant nr 2 mig från topp till tå och frågar: ”Orsaken till att du inte röstat, är det för att du inte är svensk?”
Whaaaat? Ursäkta? Vasaru’saru? Hörde jag rätt? Jag HAR ju röstat… du menar väl inte…?

Jo, givetvis gjorde hon det. Svartskallar, va? Vi som odlar potatis i golvet på våra lägenheter, som slaktar grisar och getter på balkongen och som snyltar på era skattepengar. Vi som våldtar alla flickor i stan, för vi är brunstiga kåtbockar allihop. Galna turbanskallar. Drar i gång kurser i afrikansk dans, ja, tänka sig, ingen respekt har vi, nej ingen alls säger jag!

Jag önskar att jag hade ställt till världens scen, hytt med näven och vrålat ”Schutzstaffel! Durch Ihre Verordnung, mein Führer!” men istället stod jag helt paff framför henne medan hon surt ryckte loss kuverten från min hand.
Allt det här låter galet dramatiskt, jag vet, men ibland rinner bägaren över, ibland orkar man helt enkelt inte med att vakten eller kassörskan håller ett extra öga på en.

Det är inte sant att ”vi invandrare” inte vill integrera oss i samhället, inte vill lära oss språket och kulturen.
Men det är i den där lilla ögningen, i dubbelkollen och i den oansenliga sucken som det hela börjar, som klyftorna skapas; i hyllan mellan vegetan och fiskbullarna.
Det är därför jag går hem och muttrar: ”Almby, givetvis. Jag borde ha förstått det. Vi i villa-mentaliteten.”