Tro inte på allt ni hör.
Vi minns det så väl när kompisen socionomen befann sig i centrum av ett mediedrev. Hennes klient anklagade socialkontoret för de mest befängda övertramp och felbedömningar. Medierna lapade åt sig berättelsen som en törstig kattunge. Själv satt kompisen förtvivlad vid sidan av, bakbunden av sekretesslagstiftningen. När hon ombads kommentera fallet kunde hon bara ge rent generella svar.
En liknande situation är läkaren som enligt en anhörig felbehandlat en patient. Innan hon ens blivit fälld för något kablas den anhöriges historia ut i tv. Ingen är namngiven – förutom läkaren som på grund av tystnadsplikten bara säger i inslaget att hon inte vill uttala sig i frågan.

Nu är inte vårt jobb lika livsavgörande som en socionoms eller en läkares. Men en fläkt av vad dessa yrkesgrupper kan bli utsatta för av vår egen yrkeskår fick vi i veckan som gick. Häpna lyssnar vi på Martin Dyfvermans program ”Kulturspaning” på Sveriges Radio Örebro.
Där intervjuar han två av redaktörerna till den nystartade kulturtidskriften på nätet kulturdelen.com.

Stora delar av intervjun går åt till att tala om hur dålig kultur- och nöjesbevakningen på NA är och hur illa vi har agerat i vissa frågor. Häpna sitter vi vid radioapparaterna och hör rena lögner om oss. Extra förvånade blir vi av att det är journalisten Martin Dyfverman som piskar upp stämningen i studion. En man som arbetar inom public service som har som uppdrag att ”ge svenska folket allt från nyheter och dokumentärer till underhållning och utbildning – på ett sakligt och objektivt sätt” och som ska ge en klart utpekad part som utsätts för kritik ”möjlighet att bemöta kritiken”.

Nu finns det nämligen en skillnad mellan oss och de som jobbar inom vård och omsorg. Vi kan svara för oss. Varför fick inte vi också ta plats där i programmet? Eller varför koncentrerades inte programmet till att handla om det det skulle handla om – nämligen en ny sajt om kultur?
För vår del handlar det nämligen inte om att vara storebror i en lokal medievärld som måste ha sista eller enda ordet. Det handlar om rätten att få bemöta påståenden som vilar på falska grunder.

För som sagt, svara för oss, det får vi. Till skillnad från socionomen och läkaren.