Jag biter ihop när jag ser Centerpartiets superhurtiga skyltar ”Vi tror på dig!” vid Universitetsrondellen eller den överdrivet politiskt korrekta planschen på Mona Sahlin och hennes följe av ungdomar (läs: undersåtar) som står bakom henne och ser allmänt handplockade ut.
Jag biter ihop därför att jag är trött på politiken.
Trött på att inte vara prioriterad, trött på att ingen verkar tänka långsiktligt och slutligen – helt överdjävulskt trött på nudlar.
Det är valtider igen men för oss studenter är det som vanligt bara kvaltider. Det är visst viktigare att säkra samtiden för de 1,8 miljoner pensionärerna än framtiden för oss studenter och ungdomar.

Man fortsätter att höja CSN-lånet utan att så lite som tänka på att vi kommer att landa på en fet sexsiffrig skuld när vi väl spottas ut i arbetslivet (om det ens finns jobb då) och att vi med största sannolikhet kommer förbanna oss själva tills dagen vi dör för att vår absoluta barndomsdröm inte var att bli varu-plockare på Lidl istället.
En av Reinfeldts favoritlåtar är Alphavilles ”Forever Young”, men den karln måste helt klart ha glömt bort hur det är att vara ung alltså. Och jag satsar alla mina kvarvarande CSN-pengar på att gubben inte skulle klara av två dagar på billig Euroshopper-kost innan han började se rött.

Jag däremot är rödare än en tjurfäktares muleta när det gäller att välja sida, men ibland är jag tjuren också.
Mona Sahlin är listig när hon säger att hon gillar Springsteen och True Blood (!) och reklamen ”207 000 unga vill inget hellre än att få rycka in” är ganska snitsig egentligen, men vågar man gå på det igen? Orkar man verkligen tro på det?

För det ni kära, kära politiker inte verkar fatta, är att vi måste kunna tro på er också.