Årets val blir ett popval utropar Dagens Nyheter. Och visst finns det flera artister som allierat sig med något av riksdagspartierna. Men partipop är ingen oproblematisk genre.
Reklambranschen har länge använt sig av musik. För det mesta handlar det om att konsumenten ska förknippa en viss produkt med en viss artist. Bara sällan sjungs det lovsånger till en specifik vara.
Inom partipopen är det både och. Alltså dels artister som uppträder på stödgalor för ett visst parti med sin ordinarie repertoar och dels artister som stöder ett visst parti med en specialskriven kampanjlåt.

Till den första kategorin kan man räkna Marit Bergman, Caroline af Ugglas och Magnus Carlson från Weeping Willows, som en vecka före valet kommer att uppträda under en rödgrön manifestation i Kungsträdgården i Stockholm. Och Linda Bengtzings allsångsturné med Maud Olofsson handlar väl ytterst om att den lite buffliga Maud behöver en sidekick med ett leende som går hem i stugorna.

I den andra kategorin hittar vi kampanjlåten ”Flyter” som Wille Crafoord skrivit för Moderaterna. Så här går några versrader: ”Om du är driftig så kom igen och driv nåt/Om du är skrivkunnig, kom igen och skriv nåt/Om du har viljan så kommer du att bli nåt.” Och refrängen går så här: ”Om det flyter – låt det flyta, om det funkar – låt det funka”.
Med andra ord – låt allt vara som det är.

Betydligt mer visionär är Folkpartiets kampanjlåt. Den har titeln ”Ja till framtiden” och är skriven av Skövdepolitikern Mikael Wendt, schlagerveteranen som en gång skrev Melodifestivalvinnaren ”Fyra Bugg och en Coca-Cola”.
Där Wille Crafoord är tillbakalutad bejakar Mikael Wendt en ljusnande framtid med närmast paradisiska kvaliteter: “Den nya tiden smeker som siden”.

Andrés Esteches har gjort Vänsterpartiets kampanjlåt. Den heter ”Robin Hoods vänner” och frammanar bilden av en dekadent överklass, vilket kanske inte är direkt överraskande: ”Pappas Mastercard/I Mercan samma drag/På tennisveckan mår den riktigt bra.”