Det är få tillfällen när fotboll är så roligt som då vi hänger lite över kravallstaketet på västra läktaren, ropar Po-o-ro-kara, Nooordin, applåderar och grabbar tag i varandras armar så att det nästan blir blåmärken dagen efteråt. Litet som konserterna på gymnasiet, då vi oftast var längst fram, trängdes och verkligen fick blåmärken överallt.
Att vi skulle stå på en fotbollsarena och hetsigt diskutera domarens förmåga att förstå offsideregeln var kanske inte riktigt något vi kunnat räkna ut för tolv år sedan. Då var vi snarare uppkrupna i flickrum, lyssnade på Smashing Pumpkins och diskuterade Billy Corgan, veganism och Courtney Love.

Det har rapporteras om terminsstart nu i veckan, att elever är rädda för att gå till skolan, att mobbning eskalerar och att skolledningar sällan eller aldrig gör tillräckligt. Jag var inte rädd för att gå till skolan fast jag kanske borde ha varit det, eller åtminstone sagt stopp eller anmält. När jag sommaren -98 lärde känna M öppnades i stället en värld och en väg in i subkultur och räddning. Skivorna, böckerna och filmerna betydde allt och litet till. Och jag lärde mig vad jag misstänkt hela tiden, att verkligheten inte var lika snäv som den tedde sig i vår stadsdel.

Lika klart som att nittiotalet passerat och grungen försvunnit är spellistan nu utbytt, sista kvällen i M:s lägenhet spelade vi Robyn och skrattade oss halvt fördärvade åt norska alpina landslagets synkroniserade dans till Michael Jacksons ”Beat it” (en klar klassiker). Hon ska flytta nu, lagom tills jag är tillbaka. Så har det varit sedan studenten, det är få med vilka det går att tajma.
Vem som nu ska följa med på fotboll vet jag inte. Ö troligtvis, trots att han av oförklarliga anledningar börjat heja på AIK.
Min sambo har också erbjudit sig, vilket är fint av någon som helst betraktar sport ur rent sociologiska perspektiv. Någonting säger mig dock att det inte kommer att bli samma sak. För om man möts kring överlevnadsstrategier och lyckas översätta det till att följa fotboll tillsammans över ett decennium senare, då är det inte vad som helst, i alla fall inte utbytbart.