Christina Aguileras senaste singel ”Not myself tonight” släpper loss världens krafter i mig. Jag åmar mig helt seriöst som en epileptisk ål på dansgolvet. Jag tar hennes omkväde till hjärtat. För det här med att vara någon annan är faktiskt mer aktuellt än vad fröken Dirrrty själv inser.

Över midsommar åker jag med kille och vänner ner till High Chaparral för att spendera Sveriges svenskaste dag i amerikansk ekipering.
Vi är heltända på idén och har redan besökt flertalet leksaksbutiker på jakt efter tidstrogna knallpulverpistoler och pilbågar. Vi har till och med börjat skissa lösa planer på att åka till medeltidsveckan på Gotland i full riddar- och jungfrumundering.

Men vad är det som gör det så roligt att klä ut sig och låtsas vara någon annan i en helt annan tid då? Är det för att man vill bejaka barndomen igen? Är man kanske trött på sig själv? Är man för hämmad? Oärlig?

Tänk bara på hur omåttligt populära dataspelen ”The Sims” och ”World of Warcraft” har blivit.
Och vad är de egentligen om inte digitala dockskåp/dokusåpor och Actionman-slagfält där vi kan skapa avatarer som vi både brinner och personifierar oss med?
Och så får vi inte glömma superhjältefenomenet också; det kanske tydligaste exemplet på hur man via maskering och utklädnad vågar bli allt det där man känner att man saknar utan fladdercapen.

Men jag tror inte vi är på spaning efter den tid som flytt, eller vill vara någon annan än oss själva. Jag tror vi längtar efter en tid där vi får plats.
– En tid där vi kan leva ut alla de motsägelsefulla och vitt skilda sidor vi har inom oss som de komplicerade, knäppa och fantastiska varelserna vi egentligen är utan att känna oss skyldiga eller missanpassade.

Så nu när jag på fredag kommer vara en cowboy/indian/bordellmamma är jag säker på att jag kommer känna mig precis lika mycket ”myself” som närhelst annars, om inte mer.