När jag var sexton år ville jag bli litteraturprofessor i Uppsala (jag vet, men så var det) och det berodde främst på att jag var ett hängivet ”Dawsons Creek” fan och att Joey Potter som trots hennes himlande med ögonen och hennes besserwisser-attityd, var min hemliga idol.
Men inte idag inte.
Idag vill jag hellre flytta till Los Angeles, få den där Malibu-solbrännan och åka inlines längs Venice Beach i tanga-string. Jag kommer på mig själv att klicka in mig på lillsyrran Åkermans blogg och liksom sucka längtande när jag ser de där sprakande cocktail-drinkarna, åt värmen och de trippade strandfesterna hos Mickey Rourke eller någon annan avdankad åttiotalskändis.

Det finns inte längre några serier som handlar om vanliga människor som tampas med livet i småstäderna, som sitter på knarriga verandor och snackar om böcker och film och allt sådant där intellektuellt dravel. Perspektivet har förflyttats till Hollywood Hills glittriga kullar och New York stålblanka skyskrapor.
Idag är det ”The City/Hills” som regerar, och att följa Spencers och Heidis korkade relationsproblem är ungefär lika kul som jargongen hos frissan. Det är samma tomma snack varje gång; någon har partajat för hårt, en annan fick en maska i strumpbyxorna, och en tredje överväger en skönhetsoperation. Heidi Montag själv står ju som ensam representant för att det fortfarande finns sexister i vår värld.

Man vill ju inte se serier om folk som befinner sig på toppen, som har massvis med stålar och både ser ut och beter sig som uppstyltade barbiedockor. Det sägs att det är de sju första åren som präglar ens personlighet, sätter grunden för den.
I sådana fall är jag rädd för den generationen som växer upp med hela den här ”Sweet 16”-svängen. Som troligtvis också kommer att få damp om deras sextonårspresent inte är en fullutrustad Mercedes med inbyggt champagneställ.