Jag märker att jag har blivit förslöad. Bekvämare, slappare, trögare – fetare. Och att jag längtar efter att resa iväg till Old Spice-osiga charterorter och bli serverad exotiskt sprakande drinkar med små färgglada paraplyer i hotellfoajén.
Rom, Paris och alla andra kulturella epicentrum avfärdar jag med ett nonchigt ”senare.”

Jag inser att jag har blivit bortskämd; tar hissen till redaktionen istället för att fläska mig upp för två våningar, cyklar inte längre till jobbet och letar uteslutande efter snabbt paketerade lösningar för att spara tid.
– Snabbtorkande nagellack, hårfärg med bara 10 min verkningstid, mikromat och så ett ivrigt katalogbläddrande efter la derniere mode som jag kan länka till i mina 10 i topp tema-bloggar.
Och så twitter.

Twitter. Vilket fenomen. Själva meningslöshetens alibi.
Ett sätt för oss att känna att vi faktiskt åstadkommer något vettigt när vi fönar håret framför spegeln och plockar update-poäng när vi gowallar vår inköpslista på ICA Maxi.
Vi gör litteratur av våra små petitesser; knappar in våra känslor i en behändig liten sms-dagbok, och våra dagliga bedrifter tycks passa alldeles utmärkt in i ett format på 140 tecken.

Allt ska vara kort, snabbt, förenklat och okomplicerat, och jag räds för att vi snart kommer att mista förmågan att se långsiktigt på saker och ting.
Att vi kommer att drabbas av en extrem kortsiktighet, precis som det här med klimatfrågan.
Majoriteten pantar kanske två påsar burkar i veckan, viker lydigt mjölkpaketen vid frukostbordet och anser sedan att de dragit sitt strå till stacken.
Folk engagerar sig inte lika mycket längre eftersom det inte rör dem just nu, utan handlar snarare om en abstrakt framtid som ingen riktigt kan relatera till längre.

Askmolnet var ju bara toppen på isberget och vi beter oss om apokalypsens ryttare dundrade över himlen bara för att vi plötsligt var utlämnade åt kollektivtrafiken.
Vi må ha full kontroll över det vi själva konstruerat (elektronik, media och dyl) men vi kommer aldrig riktigt att kunna tämja det som skapat oss (naturen) hur gärna vi vill intala oss motsatsen.

Vi borde lära oss att släppa taget om kontrollbehovet och den ögonblickliga tillfredsställelsen, och inse att det faktiskt finns saker som är större än oss själva och våra twitter-trivialiteter.
Dagens informationssamhälle uppmuntrar ett verbalt niagarafall där allt av värde dränks i dånet. Och för att förmedla något beständigt måste man först ta sig tiden och energin att formulera det man vill säga.
Och samma sak gäller resandet.
Man når inte målet direkt.