Kerstin Thorvalls död inträffade ungefär samtidigt som man uppdagat den största sexhärvan den katolska kyrkan varit med om sedan urminnes tider och jag kan inte undgå att känna en dubbel sorg, en sorg som förenar de två händelserna på ett sätt jag själv inte fullt förstår.

Jag föddes i ett katolskt land och växte följaktligen upp med att gå till kyrkan varje dag.
Jag knäföll om nätterna inför krucifixen, tog nattvarden, rabblade Fader Vår som i trans och indoktrinerades stenhårt om vägen till himlen och helvetet.
Och en del av det har stannat kvar hos mig, på gott och ont; jag känner fortfarande en obetvingad vördnad och respekt inför allt religiöst men räds samtidigt, helt oavsiktligt, för att synda trots att jag avsagt mig katolicismen för längesen.

Under Långfredagen satt jag hopkrupen i soffhörnet medan hela studenområdet vibrerade en sorts dionysisk frenesi, själv paralyserad av skuldkänslor eftersom jag hade kommit på mig själv att supa till under en viktig sorgetid.
Jag insåg då att jag var förföljd av samma plågoande som jagar Kerstin Thorvall; att också jag var ett offer för arvsynden.
Arvsynden som förföljer mig som en ångerfull bödel; en sorts övermakt, vämjelse över min egen kropp, min existens.

Thorvall var den enda som kunde ge uttryck åt denna ångest, och i hennes vansinne fann jag mig själv.
Hon visade mig kärleken sådan som den var; underlägsen, sinnessjuk, svettig och försakande.

Hon bröt illusionen om att en kvinna älskar som en mor; som en turist i sin kropp. Hon uppmuntrade den kvinnliga sexualiteten och räddade dem kvinnor som förvillat sig i tron om att kärleken borde disciplineras, vara konstlad eller uppstyltad som ett poem för att bedömas riktig.
Hon förvisade det knapplösa knullet till vardagsrummet, släpade fram den i dagsljuset och förtäljde därav sanningen bakom den påklistrade epilogen ”lyckliga i alla sina dagar”.

Att läsa Kerstin Thorvall är som att stiga in i ett biktbås, att få ta del av en skamlös och innerlig bekännelse, att bekänna själv.
Där andra teg och förgick i sin tystnad, valde Thorvall att skrika och att dansa, och gav således röst till de stumma och kraft åt de förtryckta.
Arvet efter Thorvall har inget att göra med synden trots att nästan alla hennes verk är stigmatiserade av denna ångest och rädsla om att döden lurar runt hörnet.

Thorvall skildrade en tidslös kärlek, tidlös eftersom den varken tar hänsyn till tid, rum eller ålder. Hon dikterade sitt eget kärlekens evangelium som är frälsande och förlåtande och som räddat mig många, många gånger.
Thorvall är nämligen en religion för sig, och jag sörjer alla dem som förlorat sin tro till den.