Jag är övertygad om att sjuttiotalet är på väg tillbaka.
Tar man hänsyn till det ekonomiska och politiska klimat vi befinner oss i just nu, som har slående likheter med tiden då Romero gjorde Living Dead-filmerna med Vietnamkriget som bakgrund, kan man säga att vi i dagsläget lever i en tid som är minst lika skruvad.
Världen är liksom bankrutt, naturen håller på att störta samman och Sarah Palin ska kanske få sin egen talkshow.
Vi är dömda.

Så vi frossar i ockultism; vampyrer och grekiska gudar dominerar fortfarande bioduken, och musikindustrin börjar mycket sakta vibrera av hedniska väckelsetrummor och obskyra sångtexter om kosmisk kärlek och all sån där existentiell new age-mysticism.
Och nu senast: kramkalas.

I Uppsala där fenomenet arrangerats för tredje gången i rad nu, kan man skönja ett enormt intresse att mosas och gosas med vilt främmande människor.
Men varför i all världen skulle man vilja gosigulla sådär från ingenstans?
Jösses, jag fick då nog under mina högstadieår på Vasa då det blev superpopulärt att hälsa varann med luftkyssar och sånt där trams: ”Hej Sötis!” + vaniljkväljande dunderkram.

Jag försöker till och med värja mig när jag träffar mina polska släktingar som alltid insisterar på att pussa mig på kinderna. Tre gånger var.
Och vareviga gång lyckas jag spetsa dem med näsan i ögat eller munnen. Den där motoriken finns inte i mig. Jag är försvenskad, tuktad att avsky allt som på något vis fordrar kontakt med omvärlden.
Jag är precis som Peter Jöback som med handen på hjärtat ylar: ”Don’t leave me now, I’m hollow!” med världens kattslaktande tondövhet, för att sedan krypa tillbaka in i mitt självmedlidsamma skal och väsa åt folk vid charken om de bara så lite som snuddar vid mig.

För min del känns det som att kramkalas i sig legitimerar tafsandets konst, som ett förspel ungefär. Och om det går lite för hett till föreslås det att man ska ta sig en vindruva, och lugna ner sig lite.
Yeah, yeah och sen kan du fly din kos till Club Eden i Örebro i stället och leva ut allt det där du inte fick göra i mjukisbrallorna.

Men allvarligt, finns det något mer avslöjande om den moderna människans pinsamma distansering till sina medmänniskor än etableringen av institutioner där man kan få kliniska kramar utan sjuttiotalets LSD-trippade kärleksrevolution? Eller kaféer där man kan hyra kattungar och hundvalpar per timme?
Det här är snabba lösningar för en emotionellt handikappad fastfood-nation, och vi är en svältfödd befolkning.