Det måste sägas, och hon sade det själv när hon kramade Oscarsstatyetten; ”Did I really earn this, or did I just wear y’all down?”
Sandra Bullocks rollprestation i ”The Blind Side” var inte särskilt märkvärdig, inte egentligen.
Visserligen klev hon ur sin comfort zone och blonderade håret, utarbetade en stenhård söderdialekt och flinade inte under en enda scen. Hon engagerade sig verkligen i rollen som Leigh Anne Tuohy i den sanna historien om en välbärgad vit familj som tar in en hemlös afroamerikansk yngling och i förvandlar honom till NFL:s våtaste dröm.
Bullock, den romantiska komedins drottning goes mommy och vinner kategorin för bästa kvinnliga huvudroll. Precis som Julia Roberts i ”Erin Brockovich” som trampar ihjäl kostymnissar med sina stilettklackar och säkrar därigenom det största privata skadeståndet i USA:s historia.

I DN stipulerar Henrik Arvidsson tio säkra sätt att få Oscarsjuryns erkännande och på plats fem presenteras ”Ta-mig-på-allvar-syndromet”, det vill säga låt en snygg skådespelerska spela ful.
Tänk bara vilken uppståndelse det blev kring Mariah Carey nyligen i ”Precious” bara för att hon fick lite fjun i ansiktet.
Plötsligt var hon en seriös skådespelerska, och hennes katastrofala skådespel i ”Glitter” blev ett minne blott.

Jag förmodar att Bullock vann av samma orsak som Nicole Kidman i ”The Hours” vars främsta attribut låg i den föredömliga näsprotesen och inte själva utförandet.
Kidman stirrar nervsjukt in kameran och väser fram replikerna med rosslig dissonans medan hon håglöst greppar stålpennan och suckar: ”IT’s on this day. This day of all days. Her fate becomes clear to her.”
Inte särskilt svårt att spela surkärring nej, och Virginia Woolf förtjänar en mycket mer komplex rolltolkning än så.
Denzel Washington ironiserade spektaklet när han sade: ”The Oscar goes to, by a nose, Nicole Kidman!”

Charlize Theron vann också en Oscar för att hon lortade ner sig och blev en mean green mördarmaskin i “Monster” liksom Kate Winslet som förra året kammade hem statyn i en roll som helt saknade glöd och var mer som ett tröstpris då hon redan varit nominerad sex gånger förut.
Det började alltså bli pinsamt så Winslet skippade sminket och kläderna comme d’habitude, och uppfyllde regel nummer ett på Arvidssons lista; gör en film om förintelsen, ty inget charmar juryn så mycket som Nazityskland. Et Voilà!

Det verkar onekligen finnas något i det här med att vackra kvinnor förbises, eller fördummas i filmbranschen. Det är förvisso inget nytt men ändå. Sekunden hon beträder silverduken med morgonrufs, rinnande mascara eller med en annan fasad, slänger man Oscarsstatyetterna vilt omkring sig som om det vore konfetti och ”The Academy” får plötsligt upp ögonen för kvinnans talang och inte hennes festblåsa.