Bokrean är i full spinn. Och mitt senaste bokinköp var Nanoks ”Grammatica Obscura” med en baksidestext som träffade mig som en harpun i hjärtat: ”Hur ska vi benämna den fasa som rör sig under postmodernismens blänkande yta?”
Japp, bombastiskt och pretentiöst. I like.
Förlaget säger att det är ett nytt schakt i Baudelaires och Mallarmés labyrinter, en fusion mellan filosofi och skräcklitteratur. Följaktligen kastade jag mig på boken med samma iver som när ett barn sliter av ett presentpapper.
Men den här överraskningen motsvarade ungefär en par mögliga sockor. Minst.

Efter två kapitel är jag helt slutkörd.
Varje ord är så fruktansvärt segtuggat; det är ungefär som att ha en svettig klump häftmassa i munnen och Nanok maler på, förutsättningslöst, i en sorts urartad elegans: ”Kroppen är felfri och bör förstöras, förruttnelsen är felfri och bör förstöras, språket finns inte och bör förstöras.”
Jag idisslar i ultrarapid, min hjärna sprakar, arbetar för fullt.
Men okej, visst: Wittgenstein talar bland annat om att de djupaste sanningarna inte kan verbaliseras, att språket är otillräckligt och att det enda som är sanningen trogen, är tystnaden. Victory!
Och just som jag tror att jag har fattat en hel mening drar hon till med en strof som ”Vi måste lära oss att tänka med kandelabern”.
– Your system has detected an error and must shutdown immediately to prevent damage to your brain.

Det hävdas att hon är filosof . Självutnämnd i sådana fall.
Eller kanske räcker det med att läsa Gunnar Fredrikssons ”25 filosofer” en ödesdiger midnattstimme för att sedan trycka i sig en handfull psykofarmaka innan man går loss på en MacBook?
Det här är i alla fall höjden av flumsnack.

Det bästa jag kan säga om ”Grammatica Obscura” är att det är första gången jag stöter på ett alienerat språk; så ytligt och polerat att det endast verkar tjäna till Nanoks intellektuella fåfänga. Det finns ingen substans, at all.
’Obsucra’ betyder väl ändå ’mörk’ eller ’gömd’ - i så fall har Nanok ett bergfast alibi: vi famlar/svamlar alla i blindo.

Man brukar säga att man inte blir profet i sin egen hemstad. Jag skulle snarare säga under sin egen livstid.
Postmodernismen signalerar ju slutet på individualiteten, författarens död, de stora berättelsernas kollaps.
Jag vet inte hur jag tänkte. Givetvis kan Nanok inte erbjuda någon tröst eller förklaring.vJag kan inte klandra henne för att hennes bok är det svulstigaste jag läst sedan... ja, någonsin.
Hon är oskyldig, blott ett barn av sin tid, som liksom jag försöker räkna ut existentiella ekvationer i sandlådan, men det blir bara geggamoja.