När jag fick reda på att Julie Delpy skulle regissera och spela huvudrollen i en film om 1500-talets splatterdiva Elizabeth Báthory i ”The Countess”, var jag utom mig av lycka.
Julie Delpy, den superambitiösa, pladdrande fransyskan som skuttar nedför Paris serpentinstigar med en hänryckt Ethan Hawke i släptåg i ”After” – och ”Before Sunset” – hon som arbetat med Kieslowski, varit offer för varulvar (i en riktigt dålig varulvsfilm) och Adam Goldbergs hippeneuros i ”2 days in Paris”, skulle nu göra sin version av den ungerska grevinnan som skall ha åderlåtit och torterat bortåt 800 jungfrur för att behålla sin ungdomliga skönhet, och sedermera blivit den kvinnliga motsvarigheten till Dracula.
Upplägget är kort sagt för bra för att misslyckas.

Men Delpy sveper lättvindigt förbi alla frågor som omsluter denna mytomspunna figur och jag förblöder i biomörkret av ett krossat hjärta. Blodbaden legitimeras av olycklig kärlek och en förvanskad utseendefixering and that’s it; lite självspäkning här och där plus några dråpliga fraser med semitransylvansk dialekt om att män dödar i krig och döps till hjältar men när kvinnor gör det så är det en annan femma.
Wow, feministerna applåderar. Och vässar sina pålar.

Det är nästan så att jag föredrar ”Eternal”, en b-rulle från 2004 om Báthory fast i modern tappning; egentligen en ursäkt för att exploatera vampyrporren till dvdhyllan där kvinnan reduceras till en fetischerad dominatrix med en läderpiska och en libido som får löpande katter att verka gå på prozac. Värdelöst, men så mycket roligare.

Jag fascineras av vampyrfenoment just på grund av de sexuella anspelningarna.
Kvinnan som vampyr förenar dessa två helt omöjliga parter som vi som äro av det andra könet har förslavats med utmed tidens gång; den passiva modern som bär sin emblematiska förtvivlan likt jungfru Maria och den ilskna markattan – den fördömda och liderliga Jezabel.
Där har vi vår lekhage, antingen eller, kvinno-släktets förgyllda tvångsjacka. Amen!

Men den gotiska genren erbjuder ett kryphål. Där är kvinnan berättigad en sexuell aptit likvärdig mannens; lika våldsam och skrupelfri.
Kvinnliga vampyrer är förvisso redan dömda, djävulens skökor och sånt där, men det spelar ingen roll; vare sig vi är hypnotiserade av vampyren och beter oss som behagsjuka demimonder och kastar av oss kjorteln så fort solen gått ner eller sätter tänderna i allt på två ben, är vi fortfarande oskuldsfulla och ärbara.
Det är inte vårt fel, det är vår natur.

Visserligen är det ett maktutövande på manliga premisser men ändå en frihet, en sexuell frihet som inte är stympad eller tillbakahållen, och viktigast av allt – som inte är underlägsen.
Slutsats: vampyrer für alle, for ever!