Pain of Salvation är i dagsläget aktuella i Melodifestivalens Andra Chansen, och om du trodde att hårdkokta Eskilstunabor som påstås spela progressiv metal hade något att komma med – think again.

Sekunden Daniel Gildenlöw framträder på scenen och greppar micken sådär ödmjukt, ja, nästan sakralt och sjunger de första versraderna i ”Road Salt” mister jag all tro till det manliga könet. Jag har aldrig, aldrig sett en vuxen karl agera som en identitetsförvirrad byrålådspoet på ett så fruktansvärt pubertalt vis. Med kajalspacklade ögon och läderarmband i hundratal vältrar han sig i vad som ser ut att vara den typ av olycka emo-kidsen gladeligen manifesterar. Inte den minsta tillstymmelse till ironi. Det här är på allvar– feel my pain!

Han är 36 år, och där står han och tittar in i kameran med den där hundvalpsblicken och liksom gnyr utmed hela låten; adoptera mig! adoptera mig! kastrerad och vaccinerad!

Deras texter är en enastående uppvisning i postmoderna excesser; det är den plattaste, mest polerade, intetsägande smörja jag hört sedan Mats Wilander våldförde sig på skaldekonsten över en stackars kopp kaffe – ”plopp lät det”. Och flopp är det. Och jag vet inte om det gapande hålet i byxorna ska symbolisera det tomrum som finns i själen eller vad hela den här grejen med att stå barfota på scen egentligen skall innebära, men Daniel Gildenlöw berättar i en intervju i Aftonbladet, att det förstärker känslan av att vara svag, att man känner sig blottad. Han berättar vidare att han har ”en tendens att skriva om förlust av saker...”– Självdistans, kanske?

Också Ernst Kirchsteiger kör på det här med att vara barfota.Och Kirchsteiger skall till och med ha banat väg för ett nytt mansideal; mjukismannen, lika mjuk och söt som en marshmallow – man vill bara spetsa den och kasta den i lågorna.

Personligen tycker jag att Melodifestivalen bara borde heta Andra Chansen, eller låt oss vara ärliga här: Sista Chansen. De senaste åren har den varit proppfull med artister vars karriärer stagnerat och deras desperata försök att hitta tillbaka till strålkastarljuset får Norma Desmond att blekna. Stackars Dolph Lundgren, inte skall han behöva tralla runt och krossa isblock som en rabiessmittad gorilla. I synnerhet inte efter att ha varit föremål för den mest obskyra komplimangen i filmhistorien, levererad av Brandon Lee i Showdown in Little Tokyo från 1991 – ”I case we get killed, I wanted to tell you that you have the biggest dick I’ve ever seen on a man.” – Inte längre kära Dolph, iiiinte längre.