Bono har problem med sin image. I en krönika i New York Times listade U2-sångaren några av de i hans tycke viktigaste frågorna under de kommande tio åren. I stort innehöll listan den vanliga världsförbättrar-retoriken. Men vid ett tillfälle visade Bono en sida som inte direkt kan kallas filantropisk. I ett stycke om framtiden för underhållningsindustrin och fildelning på internet skriver han bland annat så här:
”But we know from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content.”

Det här att referera till Kina som ett exempel på hur man kan reglera internet och spåra människor på nätet har triggat Piratpartiets Johnny Olsson, Marcus Fridholm och Göran Widham att skriva en debattartikel i Svenska Dagbladet.
”Nu gör vi slut med Bono och U2” är rubriken. Det är tre fruktansvärt besvikna män som skriver. Gamla U2-fans som de uppenbarligen en gång varit:
”Musik betyder oerhört mycket för oss, och få har betytt så mycket som U2. Sedan våra tonår har de funnits där, som en konstant i ett föränderligt musikliv.”
Men nu är det alltså slut och trion avrundar sitt debattinlägg så här:
”Så farväl Bono. Vi hade många goda stunder och du kommer alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan, men här skiljs vi åt. Som när en demokratisk stat vägrar handla med diktaturer, så vägrar vi köpa skivor och konsertbiljetter av kryptofacister, av miljonärer som vill offra våra medborgerliga rättigheter för att göda sina och sina vänners bankkonton.”

Tilläggas kan att U2 sedan lång tid tillbaka placerat en del av sina inkomster i skatteparadiset Nederländska Antillerna. Fast nu framstår det kanske som mer förståeligt och man kan konstatera att Bono på allvar sällat sig till ett gäng gamla giriga gubbar som placerat sina tillgångar i den karibiska ö-gruppen. Till det här gänget hör bland andra Ingvar Kamprad och Rolling Stones.

Bono refererar aldrig till Iran i sin lista. Landets regering censurerar ju som bekant internet, samtidigt som man försöker kontrollera mobiltrafiken. I brittiska tidskriften Prospect pågår en debatt om hur effektiva så kallade sociala medier är i kampen mot en odemokratisk stat. De stora demonstrationerna i Teheran mot Ahmadinejads regim har ibland kallats Twitter-revolutionen. Men den iranska regimen är inte helt handfallen när det gäller att bekämpa de sociala medierna. Nyligen köpte revolutionsgardet, garanten för att Ahmadinejad sitter kvar, 50 procent av aktierna i det nationella tele-bolaget. En av strategierna som tillämpas av bolaget för att bekämpa regimkritiker är att släcka ned mobiltrafiken i områden där det förekommer protester. Förfarandet kallas “event-based internet filtering” och förekommer även i Kina och Vitryssland.
Här har Bono mycket att lära.