På Kal Ströms kontor i Örebro finns en interaktiv kanin. Den är ett fysiskt objekt, ser nästan ut som en lampa. Kaninen kan ta emot meddelanden som den läser upp med en text to speach-funktion, och den kan gifta sig med andra kaniner som gör att de står i direktkontakt med någon annans kanin. Viftar Kal på kaninens rörliga öron kommer kaninen den är gift med att göra samma sak.
– Den är egentligen mer en idé än särskilt användbar, säger Kal. Visionen kallas the internet of things. För att visa att det går att sätta internet i allt satte ett företag internet i något så absurt som en kanin. Internet blir till en fysisk grej. Jag har en kanin hemma också, och när vi använde den som mest var den gift med min vän Henriks kanin. Han bodde i Los Angeles då. Ibland hörde vi kaninen göra ljud och röra på öronen, och då visste jag att Henrik gjorde det i samma stund i USA. Det blev väldigt sött, på något sätt.

Att ständigt vara uppkopplad och med möjligheten att vara i ständig kontakt med sina vänner, kompisar och resten av världen, har varit den kanske största förändringen internet gett oss. Amerikanen Clay Shirky kom förra året ut med boken ”Here comes everybody”, som är en utförlig och mycket pedagogisk sammanfattning av de drastiska förändringar som skett tack vare sociala medier och tjänster som exempelvis Flickr, Facebook, Twitter eller Wikipedia.
Shirky berättar bland annat om resenärerna som fick vänta kvar i flygplanet de rest med, trots att det landat vid slutdestinationen. Timmarna gick, toaletterna svämmade över. Väl ute ur flygplanet samlade någon av passagerarna in allas mejladresser, och via efterföljande korrespondens samlade de sig i en gemensam skrivning gentemot flygbolaget, något som också uppmärksammades dels av andra flygresenärer som haft liknande upplevelser, dels av etablerad media. Vad som tidigare kunde ha stannat vid några svordomar på väg till bagage-utlämningen renderade nu, till slut, i en ny bestämmelse där amerikanska flygbolag måste böta ifall passagerare tvingas sitta kvar i flygplanet för länge.
– Marshall McLuhan lanserade termen den globala byn. Det har länge varit en idé som nu realiserats ordentligt, menar Kal.

Gustav Holmström utgör ett lokalt exempel på hur vi nyttjar nätverken i den globala byn. Gustav är högstadielev, men redan anlitad att arbeta med webbutveckling. Han driver dessutom en svensk och en engelsk blogg, är aktiv twittrare, och bloggar dessutom om iPhone på iphone24.se.
Förra veckan fick han och en kompis en idé till något de kallar för Mini-geek-camp.
– Vi har redan fått flera sponsorer att ställa upp, förklarar Gustav.
Mini-geek-camp är en tvådygnsvariant på det uppmärksammade 24 hour business camp, där en större grupp människor sitter i olika grupper under ett dygn för att skapa var sin affärsidé. Alla deltagarna kommer att vara 18 år eller yngre.
– Vi har dessutom ordnat personer som håller föreläsningar i entreprenörskap och PR, bland annat, säger Gustav.
Besökarna till Mini-geek-camp har Gustav hittat via internet, där han bloggat och twittrat om idén. Intresserade personer har hört av sig och vill delta. Det enda som återstår är att hitta en lämplig lokal i Stockholm för kanske 30 personer.

Mini-geek-camp blir till ett entreprenörskapande av en ung grupp som alla är uppvuxna med internet ständigt närvarande. Många etablerade företag har i stället fått anpassa sin verksamhet för att dels synas på internet, dels jobba in det i verksamheten. Kal Ström har i sitt jobb som interaktionsdesigner utvecklat många företags och organisationers hemsidor och intranät.
– Det vi egentligen tycker bäst om att jobba för är inte våra kunder, utan våra kunders kunder. De ska få ut det de vill, förklarar han.
Vilket är det vanligaste felet företag gör på internet?
– Att tro att ens företag är världens centrum. Det är det inte, inte ens för dem som jobbar där. Företagen måste berätta hur de kan hjälpa mig som kund, sedan hjälpa mig där jag är. Om inte annat måste de kunna svara på mina frågor när jag googlar mitt problem. Då ska jag på enkel väg få hjälp.
Kal talar om uttrycket användbarhet, och pekar på Google som exempel.
– Google har struntat i allt tjafs, säger han. Du har en sökruta och två knappar att trycka på. Fokus är ”vad vill du göra?”. Det är ju vad internet handlar om – jag vill göra någonting.
Google har också blivit mänsklighetens extrahjärna.
– Någon sa att vi har blivit cyborger till slut, säger Kal. Vi har börjat förlita oss på vår extrahjärna, och den är Google. Vi struntar i att lägga saker på minnet. Nu skriver vi inte ens ner saker i anteckningsböcker, vi googlar det i stället. Ett problem är kanske att kunskap försvinner för man inte hittar till den igen, men det är tekniska problem som vi får lösa.
Nu fyller internet 40 år. Hur ser det ut 40 år framåt i tiden?
– Då blir det verkligen the internet of things, då vet typ soffan när kaffet ska fyllas på. Jag tror också att USA fallit från den plats de är på nu. Sedan vet jag inte om det är Kina som tagit över eller så. Om det är något som framförallt faller är det våra nationalstater. Vi kommer närmre varandra och vi tvingas prata med varandra. Man kan inte låsa in sig i en bubbla, det är inte för inte som alla diktaturer skärmar av sitt land från internet.
– Språken kommer att gå ihop, också. Men jag tror inte heller det är engelska, kinesiska eller svenska vi pratar, det blir något annat. Vi kommer inte att konstruera ett nytt språk, men det blir ett språk i en märklig mishmash. Frågan är vem som skriver grammatikboken.