Lite på modet just nu är att hävda kultursidornas förflackning och stundande likriktning.
Kort sammanfattat pekar man på indragna kultursidor, minskad budget för de sidor som finns kvar, och hypotetiskt sammanförande av åsikter ifall exempelvis stora medieföretag, likt Promedia som NA ingår i, börjar att dela samma texter redaktionerna emellan (allt det här innebär i sådant fall färre röster i kulturdebatten, vilket ses som dåligt).
En journalist från Sveriges Radio ringde mig i veckan och ville veta mer. Vi är stolta över att producera nästan alla åsiktstexter dels själva, dels med egna frilansare, svarade jag och försäkrade att inget just nu tyder på att vi – åtminstone inom musikbevakningen som jag ansvarar för – kommer att varken förflacka eller likrikta.
Avsevärt mer sällan diskuterad är den unkna konservatism som ligger och möglar i själva hypotesen förflackning och förmodat informations­delande.
För det viktiga är inte vad som försvinner, betydligt intressantare är vad som tillkommit.

Jag är en aktiv läsare av kultursidor, svenska såväl som engelskspråkiga. Lika aktiv läsare är jag av nätpublikationer och bloggar – men kanske mest av allt läsarkommentarer.
När jag sammanräknar alla kulturtexter och kommentarer jag faller för varje given dag uppstår en intrikat väv av diskussioner, nyheter och infall. Debatten är snabb och ständigt pågående.
Jämfört med hur det såg ut för tio år sedan är skillnaden i debattklimatet direkt explosionsartat.
Kontrar man då – som somliga äldre herrar i den svenska journalistkåren till och från tenderar att göra – med att säga att man ”aldrig läser bloggar”, eller hävdar att, som också är mode, artikelkommentarer på nätet är åsiktsbajs, då är debatten inte bara lite snett ute – den har helt missat hur samhället i  dag ser ut.
I jämförelse med i dag känns tiden innan internet, med den gamla tidens kultursidor, som en många gånger självälskande klubb för inbördes beundran.

För ett knappt år sedan skrev SvD:s Martin Jönsson med anledning av Aftonbladets nyligen omgjorda kultursidor att dess föregångare ”alltför sällan hettat till; sidorna har inte haft samma närvaro i samtidsdebatten eller förmåga att engagera, via såväl skribenter som uttrycksformer, som exempelvis Expressens kultursidor haft”.
Ett citat som tydligare än många erkänner pekar på ett kultursidornas och tidnings­branschens stora problem just nu: de nya konkurrenterna är snabba, interaktiva, ständigt föränderliga och sätter sina läsare i fokus. För en nystartad kultur- eller debatthemsida eller blogg är det självklart att vara en del i nyhetspulsen, tätt integrerad med andra skribenter hos sin egen publikation såväl som hos andra.
Få mindre tidningar verkar ha en ekonomi och ett byråkratiklimat som klarar sånt.
Det är inte förflackning och färre röster vi bör oroa oss för, problematiken är snarare att somliga redaktioner inte klarar att hävda sin egen relevans i konkurrensen.