Oskarsteaterns föreställning ”Karlsson på taket smyger igen” är på Sverigeturné och nu har turen kommit till Örebro. Markoolio, eller Marko Lehtosalo som han egentligen heter, har fått mycket beröm för sin roll som Karlsson i Stockholmsuppsättningen så det finns en viss positiv förväntan.

Coventum måste vara den minst inbjudande platsen för en barnteateruppsättning. Lokalen påminner mest om en jättelik, dragig gympasal med stålrör i taket och obekväma sittplatser. Men man ska inte ha förutfattade meningar, så jag och mitt barnsällskap bestämmer oss för att gilla läget.

Lever sig in
När Benjamin Wahlgren, som spelar Lillebror, drar i gång med dans och musik till elgitarr så blir det häftigt. Sen hörs smattret från Karlssons propeller och han kryper in genom fönstret till Lillebror. Markoolio lever sig in i rollen och när han smackar ljudigt, skryter ohämmat och överdriver hejdlöst, då är alla med på noterna. För att riktigt framhålla sina egenskaper så upprepar han ständigt att han är världens bästa på att ”irritera, filura, och figurera”.

Handlingen bygger på Astrid Lindgrens bok ”Karlsson på taket smyger igen” från 1968. Lillebror vill inte följa med familjen på en kryssning. Han har läst i tidningen att det är en mystisk tunna som flyger över Vasastan och att den som kan fånga föremålet får 10000 kronor i belöning. Han inser att det mystiska föremålet inte är något annat än hans vän ”Karlsson på taket – en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år”.

Musikal och lustspel
Föreställningen är en blandning av musikal och lustspel med professionella skådespelare som både kan sjunga och dansa. Man kan också känna igen många slagfärdiga repliker från Astrid Lindgrens bok.

Men det är ändå något viktigt som fattas! Det är som om ensemblen spelar för sig själva och det finns inte tillstymmelse till publikkontakt. Ett genomgående uppskruvat tempo och ett nästan skrikigt tonläge gör att nyanserna går förlorade.

Scenografin lyckas inte heller övertyga mig om att Karlsson flyger högt under stjärnhimlen, när man hela tiden ser stålställningar, linor och belysningsarmatur.

Nej, den vill inte infinna sig den där förtroliga och magiska stämningen som jag förknippar med ”Karlsson på taket” och hans vän Lillebror. Det två timmar långa skådespelet lämnar mig ganska oberörd!