Ett av de mest intressanta namnen på popscenen just nu är sönderdissekerade amerikanska sångerskan Lana Del Rey. Efter ett misslyckat försök att slå igenom 2009 är hon nu ett av de mest hajpade namnen i indiegenren. Med ett sound som hör hemma i ett rökdoftande romantiskt 60-tal, med en stämma både djup och mogen för sin ålder (hon är född 1986) och låtar och videor så vackra att de borde få den mest hårdnackade musikjournalist att vekna är hon en smärre sensation.
Framgången följs dock av rykten om hennes egentliga identitet. Lana Del Rey är ju inte äkta!

Lana Del Rey är nämligen född Lizzy Grant och är en miljonärsdotter från skidorten Lake Placid, New York. Hon har sedan sitt förra försök i musikbranschen också fått en helt ny look där hon gått från blondin till mörk indieprinsessa. Förutom detta har vi storyn om att hon ska ha bott i en husvagnspark i New Jersey, något som förknippas med samhällets bottenskikt och inte de välbärgade. Förvandlingen, den rika pappan och husvagnsparken har fått människor att gå bananas. Det går helt enkelt inte att hantera att sångerskan inte är äkta nog, vilket framstår som ett under i en tid när vi svämmas över av artister som gör mer än att byta namn och skönhetsoperera sig för att nå framgång.

Lana Del Rey leker med sin identitet, med den amerikanska drömmen, med klass, sex och white trashestetik. Hon är knappast den första som gör detta, ändå blir människor upprörda. Det är uppenbarligen också väldigt selektivt när det är okej att spela med sin identitet. Lana del Reys förvandling är svårsmält, men vi lyckas acceptera Lady Gagas (DN:s Fredrik Strage konstaterar i en krönika, 13/1, att Gaga hör hemma i en genre mindre känslig för detta än indiegenren som uppenbarligen kräver äkthet).

Som vanligt när det gäller kvinnliga artister glömmer vi så lätt musiken. Vi fokuserar på personen i allmänhet och hennes utseende i synnerhet när det enda som borde spela roll är huruvida låtarna är bra eller ej. Det som är relevant i fallet Del Rey är att hon gör musik så beroendeframkallande och stark att jag nästan tappar andan. Singlarna ”Video games” och ”Born to die” är inte det mest originella i indiegenren, men de är inte desto mindre smått fantastiska.
Den 30 januari släpps albumet ”Born to die”. Det kan bli hur bra som helst.