För ett tag sedan var det världens tjohej om att unga flickor låtsades att må dåligt eftersom de ville efterlikna sina idoler. Lindsay Lohan och Britney Spears var favoriterna.
Det var coolt och unikt att säga att man led av ätstörningar eller var deprimerad, ja, det låg helt enkelt i tiden att vara ett troslöst narcissistiskt monster som staplar in och ut ur diverse bilar för att sedan frenetiskt skrodera om sina mentala tillkortakommanden på twitter.

Debatten som följde handlade i första hand om bristen på bra kvinnliga förebilder, och nu är den i gång igen – dock har perspektivet förflyttats och den här gången är det bloggerskorna Quetzala och Blondinbella som är hetluften.
Blondinbella, denna väluppfostrade sminkade blåsfisk som skrittar runt i sin powersuit och som understryker vikten av att tänka positivt, att älska sig själv och att tjäna sin första miljon, anser att Quetzala – som betygsätter olika lugnande medel och är allmänt självutlämnande på sin blogg, romantiserar ett självdestruktivt liv och att det sänder fel signaler till dagens ungdomar.

Och till en viss del har Blondinbella rätt; det finns inget värre än att kokettera kring ångest och misär men det Fröken Duktig inte tar hänsyn till är att hon med sitt överspända lyckoevangelium i själva verket eldar på det som Ann Heberlein i sin nya bok ”Ett gott liv” kallar för ”livsstilsutbrändheten” – hur alla dessa krav ett vackert hem, sexuell attraktivitet, karriär i själva verket är det som gör oss olyckliga.

Livet är inte gott, inte ont heller för den delen, men det vi i alla fall kan vara överens om är att det inte alltid är så lätt alla gånger. Och ju mer vi talar om det, desto enklare blir det för oss alla.
Tiga är silver och tala är guld, Blondinbella. Det tipset bjuder jag på.