Mitt första möte med politiken – med undantag för julmiddagarna hemma hos mina finsk-ryska släktingar som på det stora taget gick ut på att skåla i vodka till höga tjut och jubel om röda fanor, frändskap och… surkålspiroger, var när jag förälskade mig i en tanig liten grabb med kommunistsympatier.
Allt var väl mellan oss förutom att han tyckte att Bruce Springsteen var alldeles för kommersiell vilket, det ska erkännas, borde ha satt igång varningsklockor direkt men vid den tiden hade jag ingen klar bild av mig själv och min politiska palett relativt färglös.

Det var inte förrän vi flyttade till Stockholm som helvetet bröt loss. Jag drabbades förstås av det obligatoriska storstadsvansinnet som resulterade i att jag till och med fönstershoppade i sömnen. Så en dag när vi spatserade längs Götgatan såg jag vår undergång: en röd, pulserande skylt med texten: ”Slutrea! 70% på allt i butiken!” och mina ögon sköt bokstavligen ut som popcorn.

Han vägrade blint gå in där och på tunnelbanan på vägen hem mellan mina monsterkassar och mitt självbelåtna Gollum-smil, nådde inte bara vi utan också vårt förhållande sin slutstation.
Sedan dess har jag träffat på otaliga liknande människor av allehanda politiska behörigheter som varit fullkomligt låsta i sina övertygelser.
Det är inte svårt att hitta folk som argumenterar aggressivt i syfte att vinna debatten, svårare är det att finna dem som faktiskt tar in den andres åsikter.

Jag säger inte att en passionerad ståndpunkt är fel, tvärtom. Men problemet med folk som har en väldigt svartvit syn på världen är de allt som oftast verkar fokusera för mycket på det svarta, och dessutom tycks de ignorera det enkla faktumet att vitt får man genom att blanda primärfärgerna – rött, blått och grönt.