I fredags förra veckan beslöt jag mig för att åka på en minisemester till Stockholm. Trots att jag kände jag var på väg att bli sjuk, klev jag ändå av tunnelbanan med stora förhoppningar för vad aftonen hade att erbjuda när jag plötsligt får ett flygblad upptryckt i nyllet med texten: ”THE END OF THE WORLD IS ALMOST HERE! HOLY GOD WILL BRING JUDGEMENT DAY OF MAY 21, 2011!” av två damer som ler medlidande mot mig.

I början är det inget jag fäster någon större vikt vid, domedagsprofetior har ju länge varit på tapeten nu – alla dessa maffiga katastroffilmer i stil med ”Världarnas krig” eller ”Day After Tomorrow” och nu senast Triers omtalade film ”Melancholia” som handlar om en planet som är på väg att kollidera med jorden.

Det är inte förrän långt senare på kvällen när jag febrig går genom ett regnigt Södermalm som jag börjar känna av den krypande dödsångesten. Plötsligt får jag syn på två nunnor.
Jag har inte sett dessa gudfruktiga kvinnor sedan jag som barn knäböjde på de iskalla kyrkogolven i Polen och tänker med ens att de är ett tecken från Gud. De har kommit för att hämta mig! Och när en av dem till råga på allt också kastar en förebrående blick på mig (jag förmodar att hon misstog min annalkande influensa för något mer lastbart)är jag övertygad om att min tid är inne.

Skakad och desillusionerad tar jag min tillflykt till McDonalds. Med världens undergång i åtanke beställer jag det tjockaste på menyn. Det är nog det närmaste den sista smörjelsen jag kommer, tänker jag. Och så händer det; när jag tar den första tuggan av den flottiga burgaren öppnar sig himlen för mig och jag slutar med ens att oroa mig för livet och döden, struntar i Big Bang, struntar i Harold Campings dementa profetior, i Mayaindianerna – för om jag ska dö, ja, då blir det av en Big Mac och inget annat.