Att söka vård i dagens läge är som vara delaktig i en förbannad katt och råtta lek.
Jag vet inte om det har något att göra med alla dessa löpsedlar som gång på gång hjärntvättar en med sina: ”HAR DU DEN NYA OSYNLIGA DÖDLIGA SJUKDOMEN UTAN ATT VETA OM DET?” eller om det nu beror på att internet har öppnat för en hel industri av självdiagnostisering som har fått oss att bli alldeles skräckslagna om vi så bara åker på en ynka förkylning, eller om det i själva verket beror på att vården på senare dar blivit alltmer bristfällig, men det verkar onekligen som om allt tyder på det senare.

Allt fler börjar uttrycka sitt missnöje över att de inte får den omsorg och vård de behöver, att sjuksköterskorna inte är lyhörda inför patienternas problem och att läkarna systematiskt avfärdar det mesta som struntprat genom att säga att det med största sannolikhet bara är stressrelaterat.
– Så var dessvärre fallet för den 23 årige Emil Linnell som dog av en sprucken mjälte i sin lägenhet när SOS Alarm vägrade skicka ut en ambulans i tron om att han led av panikångest.

Sedan jag var liten har jag blivit uppmanad av mina föräldrar att bete mig som om jag vore dödssjuk varenda gång jag söker vård: ”Säg att du mår dåligt HELA TIDEN, att du inte kan äta eller gå, att allt gör JÄTTEONT, att du kräks och att du är jätte-jätterädd! Annars tar de inte emot dig!”

Och det har jag gjort, i lagom doser dock. Jag inser naturligtvis att jag i de flesta fall bara ropar på vargen och att jag i själva verket skapar ett sorts moment 22 som får läkarna att bli mer misstänksamma ju sjukare jag låter. Men vad har jag för val egentligen? Jag vet att en förändring måste ske men jag har ingen aning i vilken ände jag ska börja.