Att spelvärlden överlag domineras av män och att majoriteten av alla kvinnliga karaktärer mest ser ut som lättklädda silikonmonster med bröst som hänger och slänger likt en påse basketbollar är ju inget nytt.

Därför var det inte heller särskilt överraskande att kommentarerna som vällde in dagarna efter att DN publicerat artikelserien ”Spelbrudar” som medvetet valt att lyfta fram spelintresserade tjejer och deras erfarenheter, avfärdade deras åsikter som ”feministiskt gnäll” och såg det hela som ytterligare ett försök att sabotera manlighetens ståndaktiga särställning på det interaktiva slagfältet.
Men varför skulle vi klaga vi kvinnor? Vi som har det förlovade Bingoparadiset på vår sida, vår alldeles egna tillflyktsort?

En plats där söta små fluffliga kattungar jamar och krafsar i hörnen på spelsajternas lila- och rosaskimrande världar, där dansanta rävar i snäva sammetskostymer kan få ett dussintal kvinnor att kippa efter andan som om de närsomhelst skulle stämma in i en kollektiv fontänorgasm.
Där kan vi få leka och härja fritt och dela med oss av våra matlagningstips precis som Pernilla Wahlgren som tycker att ”Det roliga med chattandet är att det inte bara handlar om spelet, utan att det blir ett sätt att umgås också!” i reklamfilmen för den nya spelsajten ”MamaMia Bingo” som återigen lyckas förpassa kvinnans fritidsintressen till kökets gastronomiska fängelse.

Och visst känns debatten gammal och förlegad, det här om att vi kvinnor ska kunna få röra oss obehindrat i spelvärlden utan att behöva bli ansatta för vårt köns skull – naturligtvis gör den det.
Men vi är så långt mycket mer utleda på den än vad männen någonsin kommer att vara, att aldrig få vara dem som tar hem striden med ett ”Perfect K.O!”