I tisdags var det premiär för ”Jakten på lyckan” med en spefull och smårultig Hanna Hellquist som i prickig sommarklänning givit sig ut för att demontera vår tids lyckomyter.
– Som det här med skrattkonsulter, lyckoaktivister, livscoacher, kramkalas, bergskristaller som ska ha en positiv inverkan på själen, Deepak Chopras ”livsbejakande tips” och all annan kvasifilosofisk know-how.

I vårt alltmer jagbetonade välfärdssamhälle poppar det hela tiden upp paketerade lösningar för allt som inte känns sådär jättekul, som det här med att få sparken till exempel; hur skolade avskedsproffs gör skitgörat åt företagspamparna genom att släta över den hemska nyheten med ett bländande tandkrämsleende – ”Look at this as a new beginning!” säger en välklädd George Clooney i den kritikerrosade filmen ”Up in the Air”, baserad på Walter Kirns succébok som specifikt handlar om finanskrisens ”komfortabla” massavskedning.

Och visst är det viktigt att tänka positivt, naturligtvis.
– Men ibland kan det gå över styr, som för Barbara Ehrenreich som i boken ”Gilla läget” beskriver sitt möte den översvallande lyckokulturen när hon 2001 drabbades av bröstcancer och kastades in en värld av rosa nallebjörnar och sessioner där man såg på cancern som en fantastisk möjlighet att lära känna sig själv och hur man bara med rätt attityd kunde tänka sig frisk.
Ståuppkomikern Louis C.K . hävdar dock motsatsen när han under en intervju med Conan O’Brien spydigt framhåller att vi människor bara blivit allt kinkigare och girigare trots alla tekniska och mediciniska framsteg.

När jag jobbade på stadsbiblioteket för några dagar sedan kom det in en tant och slängde boken ”Gilla läget” på disken.
”Jaha” sade jag, ”Hur var den då?”
”Äsch” svarar tanten surt, ”hon gnäller bara.”