Människors förhållande till hunden skiljer sig som bekant åt. Vad som slagit mig på sistone är att två av Sveriges mest produktiva författare är hundälskare. Jag tänker på Håkan Nesser och P O Enqvist. Båda till det yttre rätt så lika – långa och gängliga och med en passion för hundpromenader.
Nesser har flera gånger poängterat att just hundpromenader är en viktig del i skrivprocessen. Senast på juldagen i ”Vinter” i P1. När Nesser skulle ge tre grundläggande råd till den som vill bli författare var det ena – ”skaffa hund!”
Författarens älskling Norton, en sex år gammal Rhodesian ridgeback, har följt honom från Uppsala till New York och numera delar de sin tid mellan London och Gotland.

Mig veterligen har Norton ännu inte dykt upp i någon av Nessersböcker. Det har däremot P O Enqvists mellanschnauzer Pelle. Han är en viktig figur i två av författarens barnböcker. Och i programserien ”Meningen med hunden” i P1 analyserar Enqvist förhållandet människa–hund utifrån sin relation med Pelle.
Om Nessers förhållande med Norton i mycket tycks handla om fysiska aktiviteter – långa promenader längs Hudsonfloden eller över engelska hedar – förefaller Enqvists och Pelles relation att vara av det mer intellektuella slaget.

Enqvist har en gång kallat Pelle för ”mitt ideologiska rättesnöre”. Och författaren avslutade sin Sommarprata 2009 med följande kloka citat av Pelle:
”Lägg av P O, det är sant att en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva!”.

Alla författare kan naturligtvis inte gilla hundar. Strindberg hatade alla jyckar samt uppenbarligen också hundälskare. Så här skrev han i ett brev till Verner von Heidenstam om Axel Munthe:
”Kokett som en hora, föraktande ordnar när bröstet är fullt, identifierande sig med så lågt stående varelseformer som hundar, och ändå spottande på naturalism och naturalister! Vilket as till karl! Fy fan!”
Ibland har hundar onekligen en tendens att röra upp starka känslor.