Film

Argentinska ”Hemligheten i deras ögon” börjar med en av de mest slitna filmklichéerna i Hollywoods gröngölingsbok: det tårfyllda avskedet på järnvägsstationen. Titta noga på den scenen; dels är det sista chansen att se en kliché i denna snudd på perfekta film, dels återkommer samma scen långt senare, förklarad, fördjupad, försedd med en bakgrund och du inser att en kliché var fan det sista den var.
”Hemligheten ...”, årets Oscarsvinnare som bästa utländska film, har formen av en resa tillbaka i minnet på den pensionerade polisen Benjam’n Esposito. Precis som Jack Nicholsons rollfigur i fantastiska ”Löftet” (2001) har han ett fall som han aldrig kunnat släppa, som förföljt honom genom livet som en olycklig kärlek.

Första halvan av ”Hemligheten...” är bara lysande. Då har den formen av ett ganska rakt polisdrama, välspelat och välavvägt men inget för filmhistorieböckerna. Sedan tror du att den är på väg att ta slut och famlar efter jackan med en prydlig fyra i ditt recensionsblock.
Men då börjar akt två. Filmen ... jag ska försöka att inte avslöja för mycket nu. .. ger sig ut på en oförglömlig resa genom den argentinska diktaturens 70-tal, med en blödande kärlekshistoria, ledtrådar som visar sig vara villospår och vice versa, lågmält högintensivt skådespeleri (Guillermo Francella spelar alkoholist så att man känner hans ruttnande andedräkt ända ut i salongen) och en scen i en hiss som träffar hårdare på tjugo-trettio sekunder än Stieg Larsson på tvåtusen boksidor.

Den roligaste filmrecensionen på länge skrevs nyligen av Expressen, som angående ”Eastern plays” försäkrade att ”En bättre bulgarisk film kommer du inte att se i år.” Jag lovar att du får leta länge för att hitta en bättre argentinsk film än ”Hemligheten i deras ögon” i år, detta decennium eller under det förra seklet.
Eller en bättre film, punkt. ”Hemligheten...” är det perfekta mötet mellan latinamerikansk, episk berättartradition och Hollywoodunderhållning som konstform.