Ja, visst gör det ont när hjältar brister i omdöme.
Dansken Nicolas Winding Refn är en evig ikon efter "Pusher"-trilogin och "Bleeder". Danska män, inte sällan Mads Mikkelsen och Kim Bodnia, utsattes för allt tänkbart, hyperexpressivt våld inom skrikhåll från Köpenhamns centralstation.
Men nuförtiden gör han inget annat än brister. Kim Bodnia är borta. Refns omdöme och Köpenhamn likaså. Nyligen gjorde han filmen "Bronson" om en naken engelsman som slog sig blodig mot fängelsemurar. Nya "Valhalla rising" handlar om en halvnaken, stum, enögd viking (Mikkelsen) som slår sig extremt blodig mot fjällväggar.

Filmen är indelad i kapitel med rubriker som "Vrede"och "Helvete". Första tio minuterna innehåller ungefär en replik (om man inte räknar stönanden från döende män). Den ställer lika höga krav på din mage (blodet) som ditt tålamod (händelselösheten). Ultravåld blandat med ultrarapid. Tänk er en mix av Terence Malicks "The new world", en samurajfilm och den medeltida isländska Grönlandssagan som handlar om vikingarnas resa till Amerika.
För hos Nordamerikas indianer hamnar filmen, men det händer inte mycket där heller utom att Mikkelsen bygger ett fint litet torn av stenar. Det är inte utan att man sitter och tjuvlängtar efter John Wayne.

Det finns en ansats i "Valhalla rising" värd att respektera. Ett försök att korsbefrukta science fiction med isländsk sagotradition. Men Nicolas Winding Refn är inte regissören att göra det. Det är för mycket planlös, pretentiös panorering där Mikkelsens enda öga manligt blickar ut över horisonten.
Nicolas Winding Refns filmer blir sämre ju längre bort från Vesterbrogade de utspelar sig. Den här gången är de alltså på andra sidan Atlanten. Du kan ju gissa.