Jag tycker synd om de utländska fans som sitter och febrar efter upplösningen på "Millennium"-trilogin, åtminstone de som inte läst böckerna.
De väntar sig ett klimax, en slutuppgörelse, en hämndodyssé där Lisbeth Salander ursinnigt mördar sig igenom de män som under hela hennes liv hatat kvinnor i allmänhet och henne i synnerhet.
I stället får de domstols-tv. Rättegångar, pappersexercis och gubbar som avhandlar hot mot rikets säkerhet iklädda slips och buskiga ögonbryn.
"Luftslottet..." måste vara Sveriges dyraste dialog sedan Björn Rosengren och någon överentusiastisk medarbetare bestämde att göra Telia till folkaktie.

I en timme och femton minuter händer i stort sett ingenting utom män som pratar kvinnor. Eller rättare sagt en kvinna: Lisbeth Salander. Och Lisbeth, vad gör hon? Ingenting. Det är som att se en "Kill Bill" där Uma Thurman inte vaknar ur sin koma förrän det är fem minuter kvar av filmen.
Jag tycker också synd om Daniel Alfredson, regissören. Det var ju aldrig meningen att "Luftslottet..." skulle bli biofilm och exportprodukt. Det beslutet fattades inte av en konstnär utan av en plånbok. Det är faktiskt svårt att tänka sig någon bok som är mindre lämpad att filma, än mindre exportera.
Men nu sitter vi där och gäspar oss igenom Mikael Blomkvists pliktskyldiga intervjuer med diverse konspiratoriska slipsar, tidningen Millenniums långsamma färd mot tryckeriet och inte minst storskurken Niedermanns fullständigt irrationella och obegripliga beteende.

Det är först i filmens allra sista minuter som vi får någon sorts belöning för vårt tålamod, men symptomatiskt nog är filmens bästa avsnitt också dess kortaste.
Ska man sammanfatta "Millennium"-serien, detta beundransvärt ambitiösa projekt, blir det som en brant sluttning. "Män som hatar kvinnor" var den bästa svenska thrillern på år och dag. Sedan gick det utför. Man kunde antingen ha klippt ihop film två och tre till en enda eller låtit dem förbli den tv-serie de var tänkta som. Det här vägvalet var sämsta tänkbara.