New Moon
Med: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner med flera.
Regi: Chris Weitz.
Filmstaden
På pressvisningen av "New moon", fortsättningen på "Twilight"-sagan som svept över världen intensivare än svininfluensan, står det trots biomörkret snabbt klart vilka som är press och vilka som är målgrupp, alltså fans som tagit sig in och nu är de lyckligaste biobesökarna i världen.
Man hör det på skratten.
Plötsligt kommer ett högt fniss. Varför? Ingen aning. Bellas indiankompis Jacob kommer in i bild. Skratt. Okej?
Fansens brinnande passion inför "Twilight"-serien gör den till mer fenomen än film. När jag sitter i salongen hinner jag fundera mycket på hur man egentligen recenserar ett fenomen. Jag tror att det enda möjliga svaret är "som en film". Och som film betraktad är "New moon" bara halvlyckad. Det vill säga: Första halvan är lyckad, den andra - förlåååt! - suger.
Det är bra så länge Bella (Kristen Stewart) brottas med sin olyckliga kärlek till vampyren Edward (Robert Pattinson), som tidigt i filmen lämnar henne. Olycklig kärlek? Snarare tokdeprimerad, frätande, förtärande, självmordsbenägen kärlek. Man behöver inte ha blivit lämnad av en vampyr för att känna igen sig där Bella gråter i sin säng medan årstiderna passerar hennes fönster.
Det är bra så länge vampyrerna får vara just vampyrer; vaga, vackra varelser vars attraktion blir så stark just eftersom Bella, och du själv i salongen aldrig får komma dem nära.
Men det blir dåligt när vampyrerna förvandlas till någon sorts allroundhjältar med superkrafter; en läser tankar, en kan plantera känslor i andras kroppar och man bara väntar på att en ska dyka upp och hitta ens nycklar som man tappat under trappan. "Ni har vampyrer!" vill man skrika. "De är coola som de är. Ni behöver inte pimpa dem, det är som om någon tavelkirurg skulle fixa Mona-Lisas dubbelhaka."
Och så kommer de andra monstren. Fansen-vet-vilka. De funkar inte. Det är som att de tillhör en annan film, en annan mytologi.
När filmens slutreplik faller skrattas det i salongen igen. Den här gången är det inte fansen, och skrattet är hånfullt och elakt. Det ekar ännu i öronen medan vi lämnar salongen, risken finns att det fortsätter att eka tills film tre, "Eclipse", får premiär i juni nästa år.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 20 nov 2009 11:42 Valda (Ej registrerad)
Jag håller med dig lite om att filmens första halva var bättre än sista halvan, men det där med hånfulla skratt håller jag inte alls med om. Pressvisningen innehöll iofs inte så mkt fans och jag kan förstå att sista halvan är rörig och kan orsaka hånskratt till dem som inte alls förstår denna hysteri. Men jag var i en salong med 315 fans och det var INGA hånfulla skratt. snarare lyckliga suckar efteråt. Det här slutet var GRYMT bra med tanke på Eclipses handling, och jag som läst böckerna oräkneligt antal gånger tycker att de har fått ihop filmen på bästa tänkbara sätt. För det är precis såhär i boken.
De fans jag pratat med nu efter filmen har ALLA älskat den och tycker den är bättre än Twilight. En två var lite lågt betyg tycker jag.
Skrivet 20 nov 2009 16:56 Johanna (Ej registrerad)
Ehm, ska inte en filmrecension recensera filmen? Detta säger mig ingenting om huruvida filmen är värd att se eller inte? Att säga att den suger räcker inte, jag vill veta VARFÖR suger den? Jag bryr mig inte om fenomenet eller vad recensenten tycker om det. Det har egentligen inget med filmen att göra. Tycker jag iaf.