I "Nattvakten" presenterade han en fullfjädrad konspirationsteori. I "Rembrandts anklagelser" redovisar filmmakaren Peter Greenaway sina bevis till konspirationsteorin (i vilken konstverket "Nattvakten" egentligen är en stor mordanklagelse).
Ungefär så.
Upplägget är ytterst pedagogiskt och snyggt, argumenten läggs fram som trettioen punkter, och Greenaway är med oss hela vägen, bokstavligt talat, i en liten fyrkant i mitten av bioduken.
Det hela för tankarna till en redovisning i skolan eller, ännu hellre, till en, om än något upplivad, examination vid universitetet. Här har vi respondenten, Peter Greenaway, som försvarar sin D-uppsats i konsthistoria; "Rembrandts anklagelser: en kvalitativ studie av "Nattvakten".

Och, försvaret sköts ganska illa. Inget får vi veta om tidigare forskning, ytterst lite bekantgörs om den historiska kontexten och bara marginellt mer tid ägnas åt jämförelser med andra konstverk.
Om "Nattvakten" var en mustig och uppfinningsrik uppgörelse med konstkritiken i allmänhet och med filmkonsten i synnerhet, är "Rembrandts anklagelser" ett förvirrat bihang som inte ens fyller de enklaste källkritiska kraven.
Jag vet, det här är konst och inte vetenskap, men Greenaway gör faktiskt anspråk på något så genomtänkt att han borde se det som en komplimang om publiken desperat efterlyser vetenskaplig grund.