Att presentera en komplett politisk konspirationsteori utifrån Rembrandts "Nattvakten" från 1642 och dessutom göra en film om detsamma är något som bör premieras i sig.
Men så har Peter Greenaway heller aldrig varit en konventionell filmskapare.
"Nattvakten", från 2007, är enligt regissörens egen utsago den första i en rad kommande filmer om holländska mästare, och här ges ett ytterst personligt präglat porträtt av Rembrandt van Rijn.
Greenaways Rembrandt inser, alltmedan beställningsarbetet av den berömda "Nattvakten" fortskrider, hur tavlans huvudpersoner (milismän från vad som då var en europeisk stormakt) är inblandade i en minst sagt grandios politisk skandal kryddad med mord och spetsad med barnprostitution.

På ett ganska simpelt men ändå spetsfundigt sätt låter Greenaway Rembrandt måla in detaljer i tavlan som avslöjar de mäktiga männens brott, något som får samma mäktiga män att svara med en lång och utdragen hämnd som till slut leder till Rembrandts undergång.
Storyn är som synes inte helt okomplicerad, men minutiöst skapad och perfekt i sina detaljer.
Däremot är den delvis parallella skildringen av Rembrandts privata liv inte lika perfekt. Inte så mycket på grund av att den inte är intressant, eller för den delen trovärdig, utan för att den egentligen är en helt annan film.

I ett försök att få med allt gör Greenaway misstaget att utan större framgång låta de två historierna samexistera, något som endast är förvirrande, och ingalunda leder till den tillfredsställande korsbefruktning som jag tror Greenaway hade i åtanke.
I stället är han nära att tappa publiken i något som till slut blir långdraget.
Strålande skådespel av Martin Freeman räddar situationen, samt storslagen scenografi på klassiskt Greenawaymanér, där teaterkulisser skonsamt gör sig till vän med historien som berättas.