Nyheter

Uggla dubbelt aktuell i Örebro

johanna.berglund@na.se (Johanna Berglund) — Tue, 22 May 2012 10:22:37 +0200

Magnus Uggla spelar i Stadsparken i Örebro den 28 juli. Sommar 2012 heter turnén.

Helena Thorfinn

Tue, 22 May 2012 08:44:16 +0200

Den som väljer att vara biståndsarbetare i ett fattigt land har nog alltid goda avsikter. Man vill göra skillnad, ett avtryck, som romanfiguren i Innan floden tar oss säger. Men romanfigurerna i Helena Thorfinns finner sig i ett extremt ojämlikt samhälle i Bangladesh. De rika bor i enorma palats, de fattiga i fallfärdiga skjul.
Romanfigurerna kommer direkt från jämlika Sverige. I Bangladesh förses de med underdånigt tjänstefolk som kallar dem ”Boss”. Det går obehagligt fort för dem att vänja sig vid det och bli bekväma med att ge order, något som varit dem vilt främmande bara några veckor tidigare. Det tar heller inte lång tid innan de börjar tänka nedlåtande tankar om de barn som tigger pengar utanför bilen. Det faktumet problematiseras inte tillräckligt, vilket torde vara nödvändigt i en sådan här roman, och det lämnar en fadd smak i munnen.

Folket som jobbar på ambassaderna ordnar överdådiga mingel med tusentals lampor upphänga i trädgården, man konverserar och äter middagar vid långbord. Tjugo meter bort råder enorm fattigdom, sjukdomar och barnarbete. På golfklubben märker man inte av det. Dryga fabriksägare utnyttjar fattiga människor, ambassadörer ägnar sig mer åt grammatik än empati, diplomathustrur smygsuper.
Hela romanen utspelas i Bangladesh med fokus på ett antal karaktärer, bland annat Sofia och Janne som är nyinflyttade i landet. Dels handlar romanen om deras relativt konventionella förhållande och de prövningar det utsätts för, utdragna scener där de tjafsar hit och dit om vem som bör få mest uppmärksamhet. Dels så handlar den i en parallellhistoria om tre fattiga systrar som växer upp i en by präglad av hederskultur, där flickorna blir bortgifta och inte har något att säga till om. Den är intressant som kontrast till den om västerlänningarna, men de delarna går inte på djupet. Med yviga penseldrag målas istället en stereotyp bild upp, som på något vis bekräftar västerlänningarnas distans till lokalbefolkningen.

Språkligt håller romanen en rätt jämn nivå, även om de schablonartade uttrycken blir väl många. Thorfinn har själv arbetat tre år vid ambassaden i Dhaka, vilket gör det lätt att anta att hon plockat en hel del från den tiden. Det finns en obehaglig underliggande försvarsmekanism i att det är så lätt att falla för trycket och behandla lokalbefolkningen illa. Som att man totalt tappar sina värderingar bara för att man plötsligt är stormrik i ett fattigt land. Den känslan av kolonialism består hela romanen och gör att åtminstone jag stänger den med en obehagskänsla.

Örebro i topp under SM i poetry slam

julia.pileby@na.se (Julia Pileby) — Sun, 20 May 2012 18:21:54 +0200

Örebro hamnade på bra placeringar under SM i poetry slam som gick av stapeln i lördagskväll i Göteborg. Det blev örebroarna Michael Horvath och Niklas Mesaros som vann två av de tre grenarna.

Här är Apes nya låt

johanna.berglund@na.se (Johanna Berglund) — Fri, 18 May 2012 09:56:45 +0200

Ape från Örebro släpper ny låt. De har också spelat in en ny video.

Albert Nobbs

Fri, 18 May 2012 08:47:32 +0200

På ett flådigt hotell i ett hårt och fattigt 1800-tals-Dublin stretar den på ytan så korrekte och aningen märklige Albert Nobbs på med att serva de rika gästerna. Men Albert Nobbs anspråkslöshet och förmåga till låg profil döljer en stor hemlighet. Han är i själva verket en hon. Möjligen skulle vi i dag säga ”hen”. I vilket fall förkroppsligar Nobbs känslan av att livet är något som pågår någon annanstans och lycka något så oerhört att det knappt går att förnimma.
Det är verkligen rörande att få göra bekantskap med denne Nobbs, som spelas med fascinerande fingertoppskänsla av Glenn Close. Hennes Albert är snöpt, livrädd och så eländigt ensam.

Men när Albert Nobbs träffar en annan kvinna som också klär ut sig till man (det är ingen ”The crying game”-spoiler, det inser vi i publiken efter ungefär tre sekunder) och som dessutom lever ett mer fullödigt liv med fru och livsglädje, så väcks en ny idé till liv inom Nobbs. Tänk om hon också skulle kunna få allt det där, som alla andra har.
Det är också rörande att Close, som spelade rollen på Broadway på 1980-talet och sedan dess kämpat med att föra historien till vita duken, nu har lyckats med det. Men denna i grunden så intressanta historia tappar både i fart och engagemang ju längre den pågår. Det största problemet är att ”Albert Nobbs” inte riktigt verkar tro på sin egen huvudpersons attraktionskraft. För i stället för en fördjupning in i Nobbs tinande känsloliv och en spännande insikt i hur det funkade att vara queer i Dublin på 1800-talet, utvecklar sig storyn till en melodram som kretsar alldeles för mycket kring Nobbs kolleger Helen (Mia Wasikowska) och Joe (Aaron Johnson), som blir förälskade och drömmer om att åka till Amerika.

Även om filmen lite snyggt knyter ihop alla inblandades öden så missar den chansen att berätta mer om ett onekligen ovanligt och potentiellt rörande stackars människoliv.

Donna Summer är död

Thu, 17 May 2012 18:20:49 +0200

Disco-drottningen Donna Summer har avlidit, uppger kändissajten tmz.com.

Folkmusik, texmex och lite country

Thu, 17 May 2012 14:01:34 +0200

Tom Russell har i många år på åtskilliga skivor personligt beskrivit platser, människor och händelser som är starkt förknippade med hans hemtrakter i El Paso, Texas. Men på scen visade den drygt 60-årige singer/songwritern inte upp den klassiska bilden av en kreativ bohem som levt sitt liv som han har lärt.

David Lindgren

Wed, 16 May 2012 14:55:09 +0200

POP. David Lindgren står med båda fötterna på jorden och inbillar sig inte att han ska bli popstjärna bara för att han kom fyra i Melodifestivalen. Han fokuserar på sin musikalkarriär och det här är bara ett trevligt mellanspel som gör honom mer känd. Det är en sympatisk inställning, men tyvärr känns det som det smittar av sig på den här plattan. För det känns ärligt talat lite gjord med vänsterhanden. Varför lägger han annars in en akustisk version av sin schlagerhit ”Shout it out” som sista låt, på en platta som bara har tio spår?

Som musikalstjärna har han förstås bredd i rösten och är säker i sitt artisteri. Han är proffsig, men låtarna är för dåliga, förutom några enstaka som är i klass med schlagerhitten. Några försök att blanda upp Lindgrens käcka schlagerhouse med ”tuff” rap är direkt pinsamma.

Prestigefyllt pris till Arne Johnson

Klas.Holmquist@na.se (Klas Holmquist) — Tue, 15 May 2012 14:59:52 +0200

Poeten och bibliotekarien Arne Johnsson från Lindesberg har tilldelats Samfundet De Nios Stora Pris för 2012. Priset är på 300 000 kronor och delas ut vid en ceremoni på Rönnells antikvariat i Stockholm i november.

Största festivalen blir ännu större

mans.uggla@na.se (Måns Uggla) — Mon, 14 May 2012 13:18:07 +0200

Live at Heart blir bara större och större. Förra året hade festivalen 300 konserter med 180 artister på 23 olika scener. I år växer den ytterligare.

Charmfull fantasi och lättsam ironi

Sun, 13 May 2012 21:18:22 +0200

Martin Mutter Doppler – i kamp mot duktigheten Baserad på romanen Doppler av Erlend Loe Manus/ Textbearbetning: Jonas Hedlund Medverkande: Jonas Hedlund & Johan Renman Regi: Mats-Arne Larsson Musik: Johan Renman Scenografi: Frida Thofelt Kostym: Catherine Giacomini Ljus: Johan Dahlström Betyg 5

Nasum pulveriserar

Sun, 13 May 2012 21:05:21 +0200

Turnépremiär. Enbart ordet kan ge sken av osäkerhet och skakiga nerver. Men Nasum inte bara krossar, utan pulveriserar allt som kan komma att förknippas med ordet. ”Nasum will blast shit to bits in 2012” står det på hemsidan. Med facit i hand kan jag lugnt säga att det inte är någon lögn.

M A Numminen

Sun, 13 May 2012 20:59:51 +0200

Vad säger man? Jag tyckte förfärligt illa om det – det därför ger jag det en 5:a!? Så motsägelsefull var detta, mitt livs första omtumlande möte, med ikonen M A Numminen. Han uppträdde omgiven av mestadels grånade, stillsamt leende fans. Och det rådde en känsla av vördnad under hela konserten, kanske också av glädje över klangen som säger ”att friheten finns och att någon inte ger kejsaren skatt” som det heter hos Thomas Tranströmer.

Företeelsen Numminen saknar motstycke i Sverige – möjligtvis kommer poeten Thomas Tidholm i tankarna. Samma rabulistiska, charmerande naivitet. Men Numminen har lämnat det sköna, alla försök till syfte. Här är barnsligheten ingen pose, utan en stor del av den 70–åriga artisten står fortfarande och hänger på skolgården och skriver ”Kiss & Bajs” på med krita på väggen. Och vi är gänget som fnissar med en blick över axeln.

Musikaliskt finns det få saker att säga, inget nyskapande, inget verkligt provocerande bara ett möte med en människa som rätt tjurigt behållit sin särart genom tidevarven. Som står leende, varm och sjunger till den fantastiska dragspelaren Pedro Hietanens böljande komp. Medan banjon skallrar och M A:s röst spricker och väser. Mest av allt liknar det ett 100–års jubileum på finska föreningens veteranavdelning – efter stängningsdags!

Antingen ger man denna företeelse en 1:a eller en 5:a – hata eller älska. Och något djupt inom säger ”kan du inte klara av att älska det här så är du mer förstockad än vad jag trodde”.
Så måste jag välja så var det…kärlek. Och han sjöng ”gommiball” också! Nej, generositeten, trots magsjuka, var det, inget fel på.
En 5:a till människan – M A Numminen.

Dark shadows

Fri, 11 May 2012 14:57:18 +0200

FANTASYKOMEDI. En ny Tim Burton-film är alltid en högtidsstund för alla som gillar Johnny Depp i välapplicerat vitsmink.
I övrigt har hans hardcore-fans anledning att sörja det faktum att Burton en gång i tiden var en got-mästare i skräckkomedier med bråda djup, men numera verkar som en lagom spännande pulshöjare för den breda publiken. Detta gör han dock rätt bra.

Redan innan förtexterna får vi den gruvligt melodramatiska premissen serverad. I mitten av 1700-talet får den rike Barnabas Collins smaka på hur det går när man försmår en snygg piga (Eva Green), som råkar vara häxa, klassmedveten och enormt långsint.
Hon tar kål på hans käraste och förvandlar Barnabas till en vampyr och begraver honom i en kista.

Tvåhundra år senare blir han uppgrävd i ett 1972 där hans avlägsna släktingar lever i ekonomiskt och själsligt armod i det enorma, förfallande slott hans föräldrar en gång byggde upp.
Barnabas rotar fram lite skatter ur en lönngömma och sätter fart på både familjen och affärerna igen, för att ta hämnd på häxan, som fortfarande lever.

Med sin senaste film, ”Alice i underlandet”, fegade Burton rejält med svärtan men öste på med 3D-effekter och flörtade med en ung publik. Det lönade sig, kommersiellt blev filmen en hit. Till den här uppdateringen av en tv-serie från 1960-talet har han skippat 3D:n. Men det handlar ännu en gång om en väl tam blandning av skräck och komedi även om miljöerna är oklanderligt burtonska med stormande hav, ett gammalt kråkslott, pumpaland och krokiga knotfingrar.

Trots nästan två timmar hinns inte alla spår riktigt med i det knökfulla manuset men dialogen är spänstig och det är lagom mycket frossa i 1970-talskitsch. Spelet mellan Johnny Depps vampyr och Eva Greens häxa är sprakande och kul att se på.

Eilen Jewell till Örebro

Thu, 10 May 2012 16:44:58 +0200

Ikväll kommer den amerikanska artisten Eilen Jewell till Örebro för en spelning på Scandic Hotel.

Sierra Leone’s Refugee All Stars

Wed, 09 May 2012 10:28:47 +0200

Efter 2010 års succéalbum ”Rise & shine” kunde Sierra Leones nya supergrupp Refugee All Stars räkna in beundrare som Angelina Jolie, Keith Richards och Paul Mc Cartney. Jag själv föll också platt till marken för den bedårande afroreggaemixen. Och nu kommer uppföljaren, precis lika bra.
Upplyftande sånger om hopp, tro och glädje med erfarenheter från den hårda tiden i flyktingläger i Guinea, under Sierra Leones inbördeskrig under 1990-talet, då miljontals människor flydde från sina hem. Gruppens centralgestalt är sångaren och låtskrivaren Reuben Koroma, uppbackad av främst gitarristen Franco och basisten Mallam. Dub och rootsreggae möter highlife, kongolesisk rumba med stänk av Sierra Leones palmwinemusic. Tungt och mäktigt men också melodiskt och vackert.

Den något tuffare framtoningen på ”Radio Salone”, (betyder ”Radio Sierra Leone”) beror säkert på producenten Victor Axelrod (Ticklah), som breddar den musikaliska inriktningen.
Ett av årets absolut bästa album, alla kategorier.

Polarpriset till Simon och Yo-Yo Ma

kultur@ttspektra.se (Henrik Larsson/TT Spektra Sara Ullberg@ttspektra.se) — Tue, 08 May 2012 09:12:06 +0200

Den amerikanske singer-songwritern Paul Simon och den kinesisk-amerikanske cellisten Yo-Yo Ma är 2012 års mottagare av Polarpriset. Det tillkännagavs i Stadshuset i Stockholm under tisdagsförmiddagen.

En vass produkt med vackert inslag

joakim.johansson@na.se (Joakim Johansson) — Mon, 07 May 2012 12:07:35 +0200

Vad är grejen med Örebro? Filip Hammar och Fredrik Wikingsson ägnade en och en halv timme på söndagskvällen åt att få svar på den frågan.

Klart att det var succé

Sun, 06 May 2012 15:43:14 +0200

Jeremias Session Band Conventum, Örebro 5 maj Betyg: 4

En produktion som borde sätta framtida spår

marita.johansen@na.se (Marita Johansen) — Sun, 06 May 2012 15:41:04 +0200

Fame Visukalen Örebro teater 5/5 Regi: Josette Bushell-Mingo Koreografi: Ambra Succi Musikalisk ledning & arrangemang: Christer Christensson Medverkande: Ronny Patrick Jacobsen, Maria Simonsson, Kalle Nilsson, Romel Belcher, Amina Ouahid, Frida Sollén, Mia Ray, Themba Tainton, Jenny Norén, Christian Dywik, Veronica Björnstrand, Juli af Klintberg, Carlos Villanueva Muller, Linus Lindman, Tommy Fransson, Joel Kankkonen med flera. 4 stjärnor